Vad är meningen med livet? Finns det en mening med livet? Det är frågor som mänskligheten förmodligen ställt sig så länge den funnits. Förmågan, eller förbannelsen, att kunna ställa dessa frågor är måhända kriteriet för vad som är en människa.
Religionen, Gud, brukar anföras som en garanti för att det finns en mening med livet, även om det inte skulle vara möjligt att nå säker kunskap om den. Jackie Jakubowski citerar i Sans nr 1 2015 Albert Einstein om en andlig dimension i livet och skriver att ett
fasthållande vid den religiösa traditionen [är] ett uttryck för en aldrig upphörande vilja och behov att förstå meningen med ens existens.
Efter en katastrof sägs ibland att det måste finnas en djupare mening med det som hände. Även om vi själva inte förstår vad denna mening är, så ska vi finna lättnad i tron att den finns. Vi ska tänka att slutsumman, nettot, blir positivt, även om vi inte känner till alla plusposterna. Ett slags dold bokföring som verkar till vår fördel.
Vi kan ha förhoppningar om att det finns en mening som givits av något eller någon utanför oss själva, kanske en gud eller någon annan andlig dimension. Men skulle det i så fall verkligen lösa problemet?
I filmen The Truman Show (1998) skildras hur Truman Burbank lever sitt liv i det lilla samhället Seahaven. Vad han inte vet är att han sedan födseln är huvudpersonen i en tv-serie, ett slags extrem reality show, där alla hans medmänniskor egentligen är skådespelare och Seahaven är ett gigantiskt kupolformat sceneri. Tusentals dolda kameror spelar in allt som händer honom, och alla situationer han ställs inför är noggrant regisserade.
Men Trumans “verklighet” krackelerar så småningom. Olika misstag i regi och scenografi får honom att sakta inse att något är fel. Till slut flyr han och hittar en utgång från kupolen. Men då ingriper tv-showens producent i en grandios imitation av den abrahamitiske guden och tar till orda via stora högtalare uppriggade i kupolens “himmel”. Han försöker övertyga Truman att stanna kvar: ”Det finns inte mer sanning i den yttre världen än i Seahaven. Det är poänglöst att fly.”
Varför skulle Truman välja att lämna Seahaven? Är inte hans liv där i själva verket fyllt av mening? Hans liv följs av miljoner tittare, allt ordnas till hans bästa, han har familj och vänner. Visserligen är de skådisar, men de finns ju där för honom! Hans liv är i fokus för tittarna och utgör basen för en hel industri. Han lever för andra. Det brukar ofta anges som det mest meningsfulla man kan göra.
Ändå väljer Truman utgången. Och vi förstår varför. Att leva kvar i Seahaven med vetskapen att allt runtom honom är arrangerat, endast tillkommet för andra personers flyktiga nöje, det vore omöjligt, omänskligt.
Den fråga jag ställer är: Vad skiljer denna berättelse från tanken om en mening med livet bestämd av Gud? På vilket sätt är en gud som agerar likt producenten i The Truman Show en acceptabel eller trösterik tanke? Tänk om Gud plötsligt skulle meddela oss:
Tack, kära mänsklighet. Ni har nu i mer än hundratusen år utgjort ”The Homo sapiens Story”, en reality show som mina änglar har uppskattat mycket. Men nu har ni fått konkurrens av några varelser som jag nyligen skapade i andra änden av universum, så ni får ta och bättra på storyn så inte änglatittarna byter kanal.
Vi skulle inte bli så glada, gissar jag, trots att Gud faktiskt har haft en mening med våra liv. Anledningen är att vi faktiskt har en idé om vad som skulle utgöra ett rimligt svar på frågan om livets mening. Visserligen vag, men den innefattar knappast att utgöra ofrivilliga aktörer i en kosmisk tv-show. Det vore oacceptabelt för de flesta, gissar jag.
Här finns en parallell med frågan om moralens existentiella status. Det sägs ofta att en gud krävs för att definiera vad som är moraliskt gott. Men redan för 2 400 år sedan ställde oss Platon inför det problem som bär namnet Eutyfrons dilemma. I Jan Stolpes översättning:
Tänk efter: älskas det gudaktiga av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt därför att det älskas av gudarna?
Det “gudaktiga” är alltså vad vi i dag skulle kalla det moraliskt goda. Dilemmat handlar om huruvida moralen har en egen existens oberoende av gudarna eller ej. Den ena möjligheten är att gudarna gillar det moraliskt goda, därför att det är gott. Då har det moraliskt goda en egen existens, i någon mening oberoende av gudarna. Gudarna är i så fall på sin höjd ett slags moralkonsulter som kan ge råd om hur man lever moraliskt, men som faktiskt inte kan påverka vad som är moraliskt eller inte.
Alternativet är att det är gudarnas åsikter och beslut som obehindrat definierar vad som är moraliskt. Då blir gudarna moralens diktatorer, vilka godtyckligt fastslår vari det moraliska består. Inga garantier om rationalitet eller samstämmighet gäller. Vi människor kan tycka vad vi vill om moral, det är ändå gudarna som bestämmer.
Detta dilemma gäller även för frågan om livets mening. Man kan intala sig att Gud har svaret, men då har man, hävdar jag, en underförstådd förhoppning att Gud är konsult, inte diktator, vad gäller frågan om livets mening. Det faktum att vi människor har synpunkter på vilken mening med livet som vore rimlig eller orimlig, tyder på att en gud inte kan utgöra urkällan för meningen om livet. Vi kan helt enkelt inte acceptera allt som en gud skulle kunna hitta på. Det finns gränser.