Varför skriver jag denna blogg? Tänk dig att jag svarade: "Förklaringen är att jag sitter framför datorn och skriver på tangentbordet." Skulle du tycka att det var en bra förklaring?
Nej, jag tror inte det. Förklaringen är visserligen sann, men endast i en trivial mening. Den ger i själva verket ingen intressant information. Den skjuter bara det egentliga problemet ett steg bort: Varför sitter jag framför datorn och skriver på tangentbordet? Det är en värdelös förklaring.
Det finns många exempel på liknande värdelösa förklaringar genom idéhistorien. Låt mig ta några exempel från vitt skilda debatter:
Den här förklaringen kan inte vara hela sanningen. Om den vore det skulle terrorism uppstå i alla situationer där det finns fattigdom och/eller konflikter. Så är ju helt uppenbart inte fallet. Även om man hävdar att fattigdom och konflikt utgör en nödvändig (vilket är tveksamt: Anders Behring Breivik?) men inte tillräcklig grund så återstår att förklara varför terrorism uppstår i vissa av dessa situationer men inte andra.
Det här är ett exempel på en förklaring som är för bra: Om den vore sann, så skulle många fler vara terrorister. Den förklarar alldeles för mycket. De flesta kanske tror att vårt vanligaste problem är förklaringar som är dåliga därför att de inte förklarar tillräckligt mycket. Men jag undrar om vi inte ofta faller i den motsatta fällan, nämligen att vi accepterar förklaringar som helt enkelt är för bra för att vara sanna. Så är det ofta med exempelvis konspirationsteorier av typen "judarna styr världsopinionen". Om det vore sant, varför "lyckas" vissa undvika den styrningen?
Den här förklaringen kallas panspermi och hävdades av bland annat den berömde astronomen Fred Hoyle och vår egen store kemist Svante Arrhenius. Den återfinns även i populärkulturen, t.ex. i Ridley Scotts film Prometheus (2012).
Men jag tycker själv inte att den är speciellt intressant. Den svarar ju inte på den egentliga frågan, som är: Hur uppstod liv ur icke-organisk materia? Om man skulle kunna göra troligt att livet kom till jorden i form av sporer eller liknande från en annan planet, så blir frågan istället: Hur uppkom livet på den planeten? Och då är vi tillbaka på ruta ett.
Jaha. Och vem skapade Gud? Denna invändningen är så uppenbar och simpel att teologer och troende i alla tider har fnyst åt den och försökt vifta bort den. Gud har alltid funnits. Eller så är Gud ett annat namn för själva existensens grund. Som om det skulle förklara något.
Fysikern Lawrence Krauss skriver i boken "Ett universum ur ingenting" att en tänkbar förklaring är en slumpmässig kvantfluktuation. I ett vakuum kan en kvantfluktuation frambringa materia slumpmässigt. I valet mellan en förklaring som bygger på att en gud fullt medvetet skapat den värld vi har - med lidande och hemskheter - eller att den skapats av en slump, ja, då tror jag den senare förklaringen är att föredra. Den förutsätter i alla händelser inte en Gud som skulle tvingas leva med ett monstruöst dåligt samvete.
Men på vilket sätt blir moralen god därför att någon, i detta fallet Gud, skulle ha gett oss den? Redan Platon insåg problemet och formulerade det i Eutyfrons dilemma (som jag har skrivit om tidigare):
Älskas det fromma av gudarna, därför att det är fromt, eller är det fromt, därför att det älskas av gudarna?
Är godhet något som en gud kan definiera? Eller är moralen oberoende av Gud? Den som läser Bibeln eller andra heliga skrifter finner där många exempel på påbud eller handlingar som de flesta idag skulle betrakta som moraliskt förkastliga. Om vi numera tycker att ett antal av Guds i Bibeln beskrivna handlingar är problematiska, så måste det bero på att vi har en annan moralsyn än Gud uppenbarligen hade. Det hjälper inte nämnvärt att hävda att Gud har bättrat sig i Nya Testamentet, eftersom det då betyder att Gud kan ändra sig om vad som är moraliskt, vilket sänker argumentet att hen behövs som en fast grund för moralen.
Gud utgör alltså en värdelös förklaring eller ursäkt för en viss moral. Frågan huruvida en viss moral är god eller inte måste diskuteras utifrån något annat än vad en eventuell auktoritet, gudomlig eller inte, säger. Det är argumenten som räknas, inte påbud.
Slutligen: Jag påstår inte det är lätt att se när en förklaring är värdelös eller inte. Det vi kan göra är att med ett öppet kritiskt sinnelag ställa några frågor: Om denna förklaringen är sann, vad innebär den? Förstår vi världen bättre? Kan vi förutsäga något vi inte kunde förut? Är förklaringen alltför bra? Skjuter den problemet bara ett steg bort?
PS. Vad är svaret på frågan jag ställde i första stycket? Tja, kanske för att formulera ståndpunkter för mig själv. Kanske för att påverka andra genom att föra vidare argument som jag tycker är viktiga eller intressanta. Är det bra eller dåliga förklaringar? DS