De flesta tror förmodligen att en skandal inom stadsbyggnad måste handla om att man har rivit något fint gammalt hus. Men det finns undantag. Här är det frågan om en skandal att man bevarat ett hus till en mycket stor kostnad, ett hus som ingen vet vad det ska användas till. Ett hus som helt uppenbart borde ha rivits.
Det handlar om byggnaden Oskar I:s minne beläget bredvid Fatbursparken på Södermalm i Stockholm, alldeles ovanpå den nybyggda Citybanan, som invigs inom kort. Det är just Citybanan som är kruxet i sammanhanget. Banan måste gå där den nu har byggts, inga rimliga alternativ fanns. Byggnaden Oskar I:s minne stod i vägen.
I Wikipedia-artikeln står det att:
Huset har av Stockholms stadsmuseum blivit blåklassat vilket är den högsta klassningen som innebär att bebyggelsens kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i Kulturmiljölagen.
Det beslöts att Citybanan skulle byggas samtidigt som Oskar I:s minne stod kvar på platsen. Vilket innebar att man fick ägna sig åt ingenjörskonst i den högre skolan. Trafikverket valde en lösning som innebar att huset stöttades underifrån på pålar och sedan byggdes tunneln så att byggnaden vilar på dess tak. I Wikipedia konstateras: "Arbetet kräver omfattande och tekniskt avancerade lösningar." Detta är kodspråk för: "Arbetet blev svindyrt".
Jag såg för ett par år sedan en uppgift om att extrakostnaden för att rädda denna byggnad uppskattades till ca 800 miljoner SEK. Alltså nästan en miljard kronor. Jag har letat förgäves efter den texten, så jag kan inte säga vilken källan var. Ingenstans kan jag nu finna någon uppgift om vad det har kostat samhället att bevara Oskar I:s minne. Så länge inte någon kan leta fram en annan siffra så får vi väl anta att den är korrekt. Med tanke på den tekniska komplexiteten är det inte orimligt.
Det visar sig nu att Stockholms stad inte kan finna någon användning för sagda byggnad. I lokaltidningen Södermalmsnytt berättas att staden frågat sina förvaltningar och bolag, men inte funnit något intresse för att använda huset. Så nu vill stadens fastighetskontor försöka sälja huset.
Lycka till, säger jag. Jag misstänker att man inte kommer att bli av med huset om man så skänker bort det. För vem kan tänkas vilja köpa ett hus som är i rejält upprustningsbehov, men som samtidigt inte får förändras? Södermalmsnytt skriver:
[...] byggnaden har ett stort kulturhistoriskt värde och är av Stadsmuseet klassad som blå. Det betyder att inga ingrepp i byggnaden får göras som ur kulturhistorisk synvinkel är ovarsamma, negativa för stadsbilden eller som förvanskar kulturhistoriska värden. Enligt dagens detaljplan ska användningen av huset ”vara anpassad till bebyggelsens kulturvärde”.
Det finns många i stadsbyggnadsdebatten som tror att ett bevarande av ett gammalt hus alltid är något gott, att kostnaderna alltid är värda att ta, att "kultur måste få kosta".
Kontentan av skandalen Oskar I:s minne är: Till en kostnad av ca en miljard kronor (den framtida renoveringskostnaden tillkommer) har Stockholm fått en oanvändbar och tämligen ful byggnad i bästa läget i staden.
Till de som tycker att man alltid ska bevara alla gamla hus vill jag ställa frågan: Är ni nöjda nu?
Uppdatering 15 maj 2017
Dagens Nyheter skriver om detta idag. Där uppges kostnaden för renoveringen till "minst 40 miljoner". Där sägs också att huset under Citybanans byggande "ägnats mycket tid och pengar", dock inte hur mycket pengar. Jag skickade en fråga till journalisten Anders Sundström om detta, och han hade frågat Trafikverket som svarade "det inte går att säga vad det kostade att säkra huset". Vilket är uppenbart skitsnack. När någon slingrar sig på det viset vet man att sanningen är pinsam.