Bilan Osman skriver om det påstådda behovet av islams reformering på Dagens Nyheter Kultur. Det är en text som är anmärkningsvärt närsynt. Hon vill nyansera synen på islam samtidigt som hon tillåter sig en svepande och allt annat än nyanserad kritik av västvärlden.
Osman skriver, helt korrekt, att kristendomens reformering med Luther inte handlade om frigörelse från religionens maktanspråk. Det är förvånansvärt många som tror det idag. Sanningen är ju att reformationen ledde fram till ett samhälle som var mer likt talibanernas Afghanistan än dagens liberala demokratier.
Men därefter tar det vettiga slut i Osmans text.
Jag hävdar bestämt att muslimer aldrig har varit rädda för att stå i framkant när förändringen kommer.
Här är orden "jag hävdar bestämt" kodspråk för "jag verkligen önskar att det vore sant".
Oavsiktligt komiskt är hur Osmans tes illustrerar det kristna ordspråket om att "se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget" (jag vet inte om det finns en muslimsk motsvarighet). Hon klagar på att islam i debatten betraktas som en enhet:
Redan grundantagandet av ett islam som behöver reformeras bygger på fördomar om ett islam som är enhetligt och statiskt. Islam är inte en sak som alla muslimer förhåller sig till på samma sätt. Samma rad i Koranen kan få en mängd olika betydelser om den sätts i olika kontexter.
Osman vill att vi ska vara nyanserade när vi diskuterar islam. Men Osmans avslutande ord i artikeln är allt annat än nyanserade:
Världen fortsätter att betraktas genom en västerländsk och postkristen blick, medan hela samtalet om islam kantas av fördomar: om islam och muslimer som någonting negativt och enhetligt medeltida – kontra det västerländska (kristna) som någonting positivt, civiliserat, framåtsträvande. Trots att samma väst i dag präglas av reaktionära, konservativa, antifeministiska och nationalistiska krafter.
Osman vill nyansera endast när det passar: Västvärlden är enhetligt hemskt ("präglas av"), medan islam är mångfacetterat.
Låt mig ställa den enkla frågan: Vid en jämförelse mellan den muslimska världen och västvärlden, vilken präglas mest av "reaktionära, konservativa, antifeministiska och nationalistiska krafter"?
Som sagt, Osman har rätt i att reformer av islam inte är en vettig strategi. Det handlar snarare om samma sak som det gjorde med kristendomen: Nämligen att den måste trängas tillbaka. De framsteg som Osman säger sig vilja ha kan endast nås genom att islams inflytande minskar. Endast genom skoningslös kritik av religionens anspråk på moralisk diktatur och samhällelig dominans kan en bättre värld nås. Det gäller såväl islam som kristendomen.
Islam brukar ofta kontrasteras mot islamism, alltså den den rena religionen gentemot den teokratiska agendan. Denna skillnad anses av många som viktig. Om det ändå vore så. De tendenser vi ser i många muslimska länder och samhällen verkar snarare i riktning mot en hårdare koppling mellan islam och politik. Se på utvecklingen i Turkiet, Bangladesh, Indonesien. Förhoppningen om en islam skild från politiken är svagare än på länge.
Det sägs ibland att sekularisering har en kristen grund. Det fanns i den tidiga kristendomen stråk av åtskillnad mellan den världsliga makten och den gudomliga som förmodligen var viktiga för den senare sekulariseringen. Men det ska man inte dra alltför stora växlar på. Den helt avgörande kraften var den hårda religionskritiken. Voltaires "écrasez l'infâme" (krossa den skändliga) riktat mot den katolska kyrkan och dess korrupta förhållande till makten var ett helt nödvändigt stridsrop för det liberala samhällets framväxt. Är det någon som på allvar tror att kristenheten i allmänhet skulle vara i närheten av att acceptera homosexuellas rättigheter om ingen kritik riktats mot den utifrån? Att hoppas på en organisk förändring inifrån en religion i progressiv riktning är som att vänta på Jesu återkomst.
De former av islam som tar distinktionen mellan teokrati och religion på allvar är idag svaga och inget att förlita sig på. Det betyder att endast strategin att hårt angripa islam för dess maktfullkomliga anspråk återstår. De som vill se en mer sekulär värld där bigotteri, misogyni och intolerans bekämpas bör inte förledas att tro att reformering av islam är lösningen. Islams inflytande bör inte förändras, det bör förminskas.