Fores, skärp er om asylrätten

Tankesmedjan Fores kritiserar Moderaternas förslag om nytt kvotflyktingsystem som ska ersätta dagens asylrätt. Andreas Bergström och Minna Ljunggren skriver på DN Debatt 15 oktober 2017 en artikel som har en del poänger, men vars avslutande retoriska släng oavsiktligt avslöjar svagheten i deras resonemang:

Men när man öppnar för omförhandling av dokument som rymmer grundläggande principer, som rätten att söka asyl, efterlyser vi ett djupare samtal om vilka principer som ska vara vägledande i de intressekonflikter som den nödvändiga diskussionen rymmer. Bygger vi det nya systemet utifrån enskilda människors rätt att söka och åtnjuta asyl vid förföljelse eller bygger vi det utifrån vad som är bekvämt för oss själva?

Först efterlyser Bergström och Ljunggren ett djupare samtal om principer, sedan slänger de till om "bekvämt". Snälla. Skärp er.

Tyvärr tycks lockelsen att tramsa till flyktingfrågan vara ett återkommande problem på Fores. Under flyktingkrisen 2015 skrev Mattias Goldmann, Fores VD, följande tweet:

"Tre per svensk", det blir ca 30 miljoner människor, som Goldmann betraktar som den gräns där det tycks bli för obekvämt även för honom. Se mina tidigare kommentarer om Goldmanns dumheter här och här.

Detta handlar om djupa frågor: nationalstaten, rättsstaten, välfärden och individens rättigheter. Därför måste man resonera noggrant om dom.

Som Bergström och Ljunggren mycket riktigt påpekar innebär en individuell rättighet att individen har rätt till en nyttighet som exempelvis yttrandefrihet, eller i detta fallet, asyl, även om andra människor anser sig - rätt eller orätt - förlora på det.

Det betyder att om man ska stadfästa en rättighet så måste man noga tänka igenom ifall den verkligen är hållbar. Klarar den framtida potentiella påfrestningar? I fallet asylrätt måste man därför ställa frågan: Om nu en bråkdel av världens flyktingar, säg 1 miljon människor, skulle söka asyl i Sverige, skulle vi klara det?

Det funkar inte att protestera att detta vore osannolikt. Kanske det, men det har inte med principsaken att göra. Om man anser att asylrätt verkligen är en individuell rättighet, så måste man svara att det irrelevant huruvida Sverige klarar det eller inte, dessa 1 miljon människor har sin rättighet, och därmed är saken klar: Alla har rätt att stanna.

Om vi argumenterar om principer, då måste man undersöka huruvida dessa principer klarar allehanda extremfall. Flyktingkrisen hösten 2015 inträdde en extrem situation. Den politik som tidigare rått höll inte för påfrestningen. Sverige ändrade den. Man kan tycka exakt vad som helst om detta, i praktiken höll inte den tidigare utfästa rättigheten.

Bergström och Ljunggren vill ha en diskussion om huruvida vi ska bygga ett system för alla människors rätt att söka asyl, eller för vad som är "bekvämt" för Sverige. Den frågan har Goldmann faktiskt redan besvarat. För det är ju så att han också anger en gräns för vad som är "bekvämt" för Sverige, nämligen tre flyktingar per svensk. Även han anser att det finns en viss övre gräns, om än en absurt hög sådan.

Ska vi ha en diskussion om flyktingmottagande så måste den börja från en väldigt självklar utgångspunkt: Det finns en gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Det kan diskuteras mycket var den gränsen går, hur mycket resurser som ska satsas, hur mottagandet ska ske, etc. Men det finns en gräns. Alltså kan inte någon villkorslös asylrätt finnas.

Därför kanske vi bör se sanningen i vitögat: Asylrätten såsom Bergström och Ljunggren formulerar den, är redan idag avskaffad. Den kan inte fungera, givet dagens globala situation. Vill vi hjälpa flyktingar på ett hållbart sätt så måste en ny politik formuleras. Moderaternas förslag har ett antal uppenbara brister. Men det duger inte att sticka huvudet i sanden och låtsas som om den traditionella asylrätten kan försvaras.