Ett återkommande inslag i nutida debatt är fnysningen om sociala konstruktioner. Exempelvis: "Äsch, gränser mellan länder är bara sociala konstruktioner." Eller: "Familjen är bara en social konstruktion." Eller som Assar Lindbeck, en av Sveriges mest seniora debattörer, säger i en intervju i tidningen Universitetsnytt 2017-5: "Jag har aldrig förstått det där med pension. Det är en social konstruktion."
Visst kan sådana uttalanden vara till viss del skämtsamma. Men fnysningen finns där, och den är betydelsefull. Den speglar en inställning. Är något en konstruktion, så är det mindre värt. Det är inte naturligt. Det är ett påhitt. Bjäfs.
Sant, konstruktioner är påhitt. De är inte naturliga på så sätt att de för sin existens är beroende av människan. Filosofen John Searle har resonerat om den sociala verkligheten och dess konstruktioner. Han skriver:
We make statements about social facts that are completely objective - for example, Barack Obama [was] president of the United States, the piece of paper in my hand is a twenty-dollar bill, I got married in London, England, and so on. And yet, though these are objective statements, the facts corresponding to them are all created by human subjective attitudes.
Man ska inte låta sig missledas av att sociala fakta är konstruktioner. De är våra påhitt, ja. Men de är objektiva fakta. Och de är samtidigt bland det bästa vi har. Varje kulturyttring, varje skydd mot väder och vind, mot ofärd och olycka, varje norm om hur vi uppträder som människor mot varandra - allt detta är konstruktioner. Vi människor är konstruktörer i kraft av vår förmåga att skapa kultur i bred mening. Homo faber, människan som skapare, konstruktör, verktygsmakare, är en fundamental aspekt av vad det innebär att vara människa. Därför bör vi vara litet försiktiga med den där fnysningen gentemot den sociala konstruktionen. Den kan innebära ett förakt mot det vi värderar högst.
Beteckningen "sociala konstruktioner" har på sistone använts i kritiskt syfte för att beskriva sådant som exempelvis könsroller. Syftet är att blottlägga icke uttalade föreställningar och utmana synen på vad som är naturligt. Det finns det god anledning att göra. Samhällsförhållanden och antaganden om vad som är rätt och riktigt kan och måste granskas kritiskt.
Alldeles för ofta tycks dock denna strategi implicera att en social konstruktion är dålig just därför att det är en konstruktion. Det anses räcka att påpeka att något förhållande är en social konstruktion för att bevisa dess uselhet. Mellan raderna finns ett antagande att bara vi rensar bort alla dessa konstruktioner, dessa onaturliga påhitt, så kan vi nå det rena, rättvisa, fria samhället. Där finns ekon av idén om den ädla vilden, obesmittad av civilisationens korrumperande inflytande, en tanke som, skulle jag gissa, kan spåras tillbaka till den judiskt-kristna myten om Syndafallet, där allt var perfekt tills ormen lurade Adam och Eva att äta av frukten från kunskapens träd.
Det finns en föreställning om att människan var fri och jämlik från allra första början, något som återfinns i såväl socialistiska som libertarianska berättelser. Den är dock svår att förena med människans faktiska utvecklingshistoria. När under människans utveckling uppkom detta paradisiska tillstånd? Hos dagens chimpanser, våra närmaste släktingar, finns inte dessa idéer av det helt triviala skälet att chimpanser inte har idéer på det sätt vi har. Ej heller präglas deras sociala sammanhang i praktiken av frihet och jämlikhet i någon rimlig mening, utan de är snarare i allmänhet starkt hierarkiska. Så när uppkom detta paradisiska tillstånd? När och varför bröt det samman? Idén om den ursprungligt fria och jämlika människan är en myt.
Det ursprungliga tillståndets salighet är således en chimär. Något sådant tillstånd har aldrig existerat. Det är snarare så att själva detta ideal om ett samhälle där människan kan vara fri och jämlik är en social konstruktion, något som har uppfunnits och utvecklats av många människor under lång tid. Förvisso kan idealet ha en sociobiologisk grund i hur människan som art fungerar. Men det är inte samma sak som att påstå att idealet är människans naturliga biologiska väsen. Ett framstående och gott samhälle är allt annat än naturligt. De goda värden som vi vill förverkligade i ett samhälle, rättigheter, frihet, jämlikhet, allt detta bygger på idéer och förhållanden som i grunden är konstruktioner.
Människors samhällen ser mycket olika ut, men så fort en grupp människor kommer samman så bildas ett socialt sammanhang, ett samhälle. Genom envetet arbete där alla kan bidra är det möjligt att förbättra dessa sociala sammanhang. Samhället kan utvecklas. Dess uppbyggnad utsätts hela tiden för destruktiva krafter i form av lathet, girighet, parasitism, egoism och liknande. Det är endast genom ständigt upprätthållande aktivitet som ett gott samhälle kan upprätthållas och utvecklas. Värnandet av samhället och kritiken av det är två lika nödvändiga aktiviteter.
Nästa gång någon fnyser till om sociala konstruktioner, så bör man se sig omkring och fråga sig: Hur mycket av det vi har runt om oss, materiella såväl som ickemateriella strukturer, är inte konstruktioner? Och hur mycket vill du egentligen vara utan?