Min tes är att samhällsnytta i form av tjänster, produkter och företagande främst kommer ur verksamheter vars fokus är att svara mot konkreta behov på marknaden eller i offentliga verksamheter. Detta är ingenjörskonstens domän mer än vetenskapens. Det är ingenjörerna, i bred mening, som kan skapa ett sug efter forskares kunskap som kan omsättas i produkter. Det är ineffektivt att pressa forskarna att utifrån sin akademiska forskning åstadkomma produkter. Därför bör politiken låta universiteten vara vetenskapens domän. Man bör i stället undanröja hinder, som till exempel alltför strikt reglering, för ingenjörerna att utveckla produkter.