Liberalerna i Stockholms stad skriver en debattartikel om stadsbyggnad (Lotta Edholm och Björn Ljung, Svenska Dagbladet 26 december 2017). Det är inte oväntat, men ändå sorgligt, att se hur man fullföljer sin trista linje. Partiets stadsbyggnadspolitik kan beskrivas så här:
För den som inte visste det så kan jag berätta hur liberalism brukar se ut:
Kan man, utan att rodna, kalla Liberalerna i Stockholms stadsbyggnadspolitik för liberal?
Vad skriver företrädarna Lotta Edholm och Björn Ljung? De börjar synnerligen pompöst:
Grunden för ett rättssäkert och liberalt samhälle är att lagar och regler går att förstå och ger tydlig ledning för de som ska följa dem. Men i den snåriga plan- och bygglovsprocessen är kraven allt annat än förutsägbara.
Artikelns centrala förslag är idén om en "arkitekturpolicy":
Det behövs därför en konkret och lättförståelig arkitekturpolicy om hur ny gestaltning och karaktär kan se ut i Stockholms olika områden.
Det är ett lika förföriskt som uselt förslag. På vilket sätt en arkitekturpolicy har med rättssäkerhet att göra blir aldrig riktigt begripligt. Ej heller hur någon sådan policy rent faktiskt skulle förändra plan- och bygglovsprocessen. Den processen är ju styrd av lag, men artikeln innehåller inga förslag på förändring av lagstiftningen. Edholm och Ljung vill alltså införa ytterligare en regelnivå i kommunens beslutsgång med argumentet att det skulle förenkla?
Edholm och Ljung tar till den obligatoriska slängen mot miljonprogrammet. Förtalet av det hör till standardfraserna och handlar mest om att arkitekturen sägs vara fyrkantig. Men det är bristen på stad som var och är det faktiska problemet: Att dessa bostadsområden inte gavs den struktur som främjar stadsliv. Har Liberalerna uppvisat någon insikt om detta när nya områden planeras? Har man tagit några initiativ till mer stad? Man pratar lyriskt om den gamla stenstaden, men verkar man för någon ny sådan? Eller tror Liberalerna att det enbart handlar om husens yta?
Sedan tar Edholm och Ljung upp ett av de få initiativen till nytänkande inom den kommunala bostadspolitiken:
De förmodat ”billiga” hyresrätter som majoriteten bygger under namnet Stockholmshus riskerar, om de byggs på platser som redan domineras av hyresrätter, att förstärka negativa spiraler i utsatta stadsdelar.
Det enda Liberalerna har att säga om initiativet Stockholmshus är alltså, förutom en föraktfull släng, att husen inte bör byggas på vissa ställen. Skall vi imponeras av den omtanken? Föreslå då åtminstone att de bör byggas någon annanstans! Varför inte på Gärdet? Ärligt talat, har Liberalerna i Stockholm under modern tid åstadkommit ett enda konkret ställningstagande för de som är outsiders på den stockholmska bostadsmarknaden?
Vi vill vara tydliga med att många av de funktionskrav och byggnormer som idag ställs på nya byggnader behöver förenklas och bli färre. En arkitekturpolicy skulle ge ett verktyg att rensa upp bland kraven och skapa tydlighet.
Detta kanske är elakt, men låter det inte som Stefan Löfvens (och Anna Kinberg Batras) gamla trötta mantra "vi måste vara tydliga"? Suck, men så var tydliga då! Ge åtminstone ett exempel på hur denna fantastiska mirakelmedicin "arkitekturpolicy" ska se ut! Men det undviker Edholm och Ljung. Den beskrivs endast i termer av hur fantastisk den skulle vara. Men som jag redan påpekat så kommer den enbart att lägga ytterligare ett lager av krångel ovanpå existerande processer.
Det är måhända en konspiratorisk tanke, men med tanke på att alla de exempel Edholm och Ljung nämner (Nobelcenter, husen i Vällingby, Stureplan) handlar om att stoppa olika förslag så tror jag arkitekturpolicyns egentliga funktion är att skapa ytterligare en bromskloss att användas av nejsägarna. Pratet om förenkling är bara förvillande retorik.
Vad är det då Edholm och Ljung vill ha, förutom total likriktning av "olika arkitektoniska uttryck"? En antydan ges här:
Istället för glesa punkthus kan vi då efterfråga mer kvartersstruktur och levande gatuplan som skapar bättre stadsmiljöer.
Alltid något, sa fan när han fick se Åmål. Det kanske ändå finns en insikt om betydelsen av stadens funktion? Problemet är att Edholm och Ljung antyder att kommunpolitikerna inte kan besluta om dessa saker redan idag. Jag vill påminna om det kommunala planmonopolet som ger kommunen långtgående rätt att besluta detaljplaner. Kommunen kan redan bestämma om anpassning av byggnader till befintlig miljö. Det finns också skydd för riksintressen och viktiga kulturmiljöer. Räcker inte detta? Eller vad är det för ytterligare "mandat" Edholm och Ljung åstundar?
På senare tid har utarbetandet av detaljplanerna blivit de facto privatiserat genom att den intresserade exploatören ofta själv tar fram en plan som sedan levereras till stadsbyggnadskontoret för godkännandestämpel. Om politikerna vill ändra på detta, så är det bara att bestämma att kommunen ska sätta prägeln på detaljplanen istället för exploatören. Det behövs ingen arkitekturpolicy för det.
Stadsbyggnad är viktigt. Stockholm måste vara en stad för sin befolkning, den nuvarande och de kommande. Staden är inte till enbart för den rika medelklass som dominerar innanför tullarna. Staden är inte heller ett estetiskt museum som man ska bevara genom att hälla bildlig balsameringsvätska över den. Staden är en dynamisk samhällsform som måste fungera om civilisationen som vi känner den ska frodas. Glöm kornischerna och krusidullerna! Det är boende, arbete, näringsliv, handel, kommunikation, fritid, politik och liv som är staden.
Jag längtar efter den dag då Liberalerna i Stockholm inser att man bör driva en stadsbyggnadspolitik som skulle kunna kallas progressiv. Tills dess får jag välja något annat parti i kommunalpolitiken att lägga min röst på.