Det talas mycket om hoten mot demokratin. Ett exempel är artikeln ”Orimligt lätt att rösta bort den svenska demokratin” på DN Debatt 25 mars 2018. Även om den har vissa poänger, så illustrerar den framförallt den blinda fläck som många debattörer tyvärr har i denna frågan. Den som tror att demokratins försvar främst består av konstitutionens regler har inte förstått problemets fulla allvar.
Karl Popper skrev i "The Open Society and Its Enemies":
Not only does the construction of institutions involve important personal decisions, but the functioning of even the best institutions (such as democratic checks and balances) will always depend, to a considerable degree, on the persons involved. Institutions are like fortresses. They must be well designed and manned.
Notera detta: Både institutioner och bra bemanning. Ingen institution kan utformas så att den fungerar som tänkt ifall dess bemanning sviker sitt uppdrag.
Den erosion av demokratin vi har sett ske i exempelvis Ungern, Polen, Turkiet, Ryssland och Venezuela de senaste 10-20 åren har inte skett primärt som en följd av dåliga konstitutionella regler. Snarare har utvecklingen skett trots i flera fall ganska goda regler. Men den har likväl skett, därför att makthavarna har haft politiskt stöd och fantasi vad gäller lagstiftning.
Vi måste därför se sanningen i vitögat: En demokrati skyddas inte primärt av dess konstitution. Den försvaras av de demokratiska politiska rörelser som lyckas få stöd av tillräckligt stor del av folket. Om dessa rörelser misslyckas, så är det kört.
Debattartikeln använder formuleringen "tillfälliga populistiska majoriteter". Detta är ett villospår. Problemet är inte alls tillfälliga majoriteter. Problemet är snarare permanenta majoriteter som uppstår därför att de demokratiska rörelserna på ett eller annat sätt gjort fiasko.
En vanlig attityd i dessa frågor är att "tekniken är enkel". Så även i debattartikeln i DN. Underförstått är att bristen på hårda regler i den svenska grundlagen beror på något slags misstag, slapphet eller naivitet.
Men så är det inte alls. Dagens situation beror snarare på högst medvetna politiska kalkyler. Det har exempelvis länge framförts krav på att ge Högsta domstolen makt att underkänna nyinstiftade lagar som bryter mot grundlagen. Varför har vi inte en sådan ordning i Sverige? Svar: Politikerna har inte velat ha det så. Ingen riksdagsmajoritet vill att en domstol ska mopsa sig mot dess beslut. Socialdemokraterna har varit mest tydliga om den saken, eftersom man traditionellt betraktat domarkåren som en reaktionär bromskloss.
Debattartikeln förbigår med tystnad den helt fundamentala avvägning som måste göras när man diskuterar hur "hårda" konstitutionella regler bör vara. Ju hårdare reglerna är, desto svårare blir de att ändra. Då måste man vara mycket säker på att de är korrekta och inte leder till oacceptabla konsekvenser. Detta är inte en konst svensk politik behärskar. Det ständiga pillandet på de svenska grundlagarna talar härvid sitt tydliga språk. Det liggande förslaget att ändra i Tryckfrihetsförordningen är en trist illustration.
Vi har ingen svensk tradition av att tänka i termer av vad ens älsklingsförslag kan ha för negativa konsekvenser, eller vilka konstigheter som det kan leda till. Än mindre idag än tidigare, vågar jag påstå. Hur ska man annars tolka det sätt politikerna idag hanterar lagrådets synpunkter? Exempel: Lagrådet påpekar mycket tydligt att införandet av barnkonventionen i svensk lag vore riktigt uselt, eftersom det kommer att leda till ett legalt moras. Ändå vill regeringen fullfölja, och oppositionen orkar uppenbart inte stå emot. Om svensk politik vore mogen för konstitutionellt allvar skulle barnkonventionen stanna där den hör hemma, nämligen i FN:s blåa skyar.
Slutsatsen är: En demokrati kan inte i allmänhet skyddas mot diktatursträvanden (populistiska eller andra) om en majoritet bland folket kan vinnas för det, direkt eller indirekt. En demokrati som missköter sig så till den ringa grad att folket stödjer dess nedmontering har allvarligare problem än konstitutionen.
Låt mig till slut nämna elefanten i rummet: Sverigedemokraterna. Vad dessa diskussioner egentligen handlar om är hur man ska förhindra att en eventuell regering med stort SD-inflytande från att ta beslut som demonterar demokratin. Men denna diskussion är en meningslös aktivitet som bara slösar politisk energi.
Vad diskussionen borde handla om är snarare hur man ska se till att locka över väljare från SD och andra potentiellt antidemokratiska krafter till den egna rörelsen. Det finns tecken som tyder på att Socialdemokraterna och Moderaterna har förstått detta.
En demokrati som förlorar folkets stöd har gjort fiasko. Den dagen SD har majoritet är det för sent. Det gäller att ha fokus på rätt sak.