När saker och ting gått rejält åt pipan, då finns det anledning att besinna sig och fundera igenom vad som gått fel. Att tillsätta en haverikommission, se över sina rutiner, göra en obduktion. Välj vilken metafor du vill.
Svensk migrationspolitik har nått ett läge där ingen av de som ämnar rösta igenom det senaste inslaget tycks orka argumentera i positiva ordalag för det. Alla tycker egentligen illa om förslaget till lag som avser ge de ensamkommande afghanska ynglingarna en chans att stanna. Jag skriver "avser" och "chans" eftersom en fundamental kritik mot förslaget från lagrådet med flera är att det är ytterst oklart hur lagen faktiskt kommer att slå. Ingen har påstått att den kritiken är felaktig. De som för fram förslaget gör det med uppenbar avsmak. Centern, som nu alltså bestämt sig för att rösta för förslaget, ägnar mesta tiden åt att oja sig över hur dåligt det är.
Kan man idag säga att Sverige ska "stå upp för sin asylpolitik" utan att rodna? Den politiken är nämligen lika död som papegojan i Monty Pythons sketch. Hur har svensk politik med sin traditionellt så solida lagstiftnings- och förvaltningstradition hamnat i detta fiasko?
Det är dags att analysera litet mer på djupet vad som gick fel och varför. Men före valet kommer det inte att gå. Först måste Socialdemokrater och Moderater överträffa varandra i signalpolitik för att söka locka tillbaka väljare som idag befinner sig hos Sverigedemokraterna. Det omöjliggör varje försök till sansad diskussion. Detta kan man konstatera utan att moralisera. Det sägs ibland att "allt måste göras för att bekämpa SD". Om man menar allvar med det, så bör man heja på S och M när de försöker rycka undan mattan för SD.
Några hållpunkter för en eventuell debatt efter valet om migrationspolitiken:
En politik som inte kan försvaras eller upprätthållas under trycket av trista men förutsägbara omständigheter är inte hållbar. Om resultatet av att försöka föra en så generös politik som möjligt innebär en reaktion som leder till ett moraliskt mycket sämre läge, på vilket sätt är den första politiken egentligen moralisk? För att en politik skall vara moralisk är det rimligt att kräva att den leder till konkreta moraliskt goda konsekvenser, inte till motsatsen. Huruvida man har goda avsikter kan alltså inte vara allena avgörande.
Efter 2015 står det klart att den traditionella asylrätten numera kan få orimliga konsekvenser för enstaka länder. Orsaken står att finna i att det idag är lättare att förflytta sig över större avstånd, t.ex. tvärs igenom hela Europa. Det har sagts att de stora skarorna av afghanska ynglingar och syriska flyktingar flydde för sina liv. De skulle alltså ha befunnit sig i livsfara i alla de länder som låg mellan Sverige å ena sidan, och Afghanistan, Iran eller Syrien å den andra. Nej, så var det knappast. Vad det handlade om var att de försökte ta sig från en tröstlös existens i flyktingläger till ett fjärran land som tycktes erbjuda mycket bättre förhållanden. Inte så konstigt, och inget att moralisera över. Med asylrättens grundtanke har det däremot inte så mycket att göra.
En välfärdsnation kan inte ta mot många flyktingar utan att det innebär problem för välfärden, åtminstone på kort sikt. Det beror på att välfärdsnationen vare sig accepterar existensen av flyktingläger inom sina gränser, eller att flyktingar inom dess gränser lever i misär. Eftersom asylsökande inte arbetar, så innebär det stora kostnader. Förnekar man det har man inte i politiskt seriösa sammanhang att göra.
En nation som inte är en välfärdsstat kan placera flyktingarna i läger och ge dom endast basala förnödenheter. Den som pekar på exempelvis Jordanien eller Libanon som länder som "har råd" att ta mot många flyktingar gör sig skyldig till uppenbart missvisande jämförelser.
Det finns inga gömda reserver av personal och resurser som helt magiskt kan ta hand om alla nya behov som ett stort antal flyktingar innebär. Varje försök att vifta undan dessa problem med att "vi har råd" är uttryck för önsketänkande. Om man till exempel ger i stort sett gratis tandvård till asylsökande så ställs andra längre bak i kön. Det är ett faktum.
En välfärdsnation kan inte ha fri invandring så länge som det finns många människor i långt fattigare länder som vill flytta hit. Med den utbildningsnivå de har så kan de, på sin höjd, ta enkla jobb som är antingen lönesänkta eller subventionerade. Hur man än vrider på det så innebär sådana åtgärder stora förändringar av det svenska samhället. Då får man inse att väljarna kan ha synpunkter.
Välfärden bygger på ett samhällskontrakt. Den som kan arbeta ska arbeta och betala skatt, den som är sjuk eller oförmögen att arbeta ska få hjälp och stöd. Ett kontrakt förutsätter att de som ingått det håller sina utfästelser. Om staten ser ut att använda resurser på personer som inte ingår i kontraktet, och vars behov Sverige inte kan göras ansvarigt för, då bryts kontraktet. Det är ingen liten sak.
Man kan på sätt och vis respektera den inställning som Centern och vissa liberaler har, nämligen att det är viktigare med flyktinghjälp än med välfärd. De gör åtminstone ett val och har en någorlunda sammanhängande linje. Däremot går det inte att ta på allvar de som säger att man kan hjälpa många flyktingar utan att det märks i resten av samhället. Kostnaden kan inte undvikas, vare sig det handlar om pengar eller resurser. Välfärden kommer att minska för medborgarna. En samhällsekonomisk vinst kan det bli på sikt, om och endast om vissa ganska tuffa villkor uppfylls.
När vi granskar varför migrationspolitiken havererat så måste dessa hållpunkter finnas med i diskussionen. Vi kan inte bygga upp en ny fungerande migrationspolitik om vi inte drar slutsatser om sådant som inte har fungerat. Önsketänkande är uselt tänkande. En av de saker vi måste inse är att man inte kan få allt gott på en och samma gång. Det finns konflikter mellan goda värden. Det duger inte att blunda för det.