Djävulens liberal

Så skriver svenska Wikipedia. Djävulens advokat är en person som har uppdraget att kritiskt granska den egna sidans argument och ståndpunkter. Det kan tyckas vara en onödig företeelse i dessa dagar när polariserade kontroverser och ilskna dispyter dominerar debatten. Någon enig församling har vi inte. Varför kritisera den egna sidan när motståndarna attackerar?

Liberalismen har problem, den saken är många överens om. Men vad beror det på? Handlar det bara om motståndarnas styrka, eller kan även svagheter och inre motsättningar i liberalismens teori och praktik spela roll? Det är dags att inse att liberalismens problem till stor del är självförvållade. Liberalismen behöver därför en djävulens advokat.

Dagens debattklimat är polariserat, och många tycker sig se en hårdare oförsonlighet än förr. Just när detta skrivs pågår en oerhört infekterad debatt om begreppet svenskhet. Det är ingen idé att jag här redogör för det bråket; den som läser detta inlägget när det skrivs förstår vad jag avser, och den som läser detta senare skulle behöva ett långrandigt referat för att förstå. Poängen är att dessa debatter alltför ofta ser ut som åsiktskrig där det gäller att krossa motståndaren.

Denna polarisering är bekymmersam av många anledningar. Den oförsonlighet som tvingas fram kan leda till en allt överskuggande fiendskap mellan personer som rimligen borde kunna komma överens om att vara oense i en ordinär sakfråga. Det finns en tendens till vad jag kallar (i brist på bättre term) argumentativ extremisering: Man tar till argument som är slagkraftiga i debattens hetta, men vars implikationer man inte tänkt igenom. Så står man där och har hävdat något som man egentligen inte menar. Men det kan man inte erkänna utan att göra bort sig. En ytterligare effekt är att polariseringen gör det svårare att övertyga de som inte tagit ställning, eller inte identifierar sig med din extrema positionen. Man stöter bort dem.

Men det problem med polariseringen som jag vill fokusera på är detta: Att alla insikter om svagheter och problem hos den "egna" sidan undertrycks. Därmed sätter man ur spel en av de viktigaste mekanismerna för att nå framsteg: Falsifiering.

Karl Poppers syn på kunskapens framväxt är ganska känd, även om den ofta beskrivs missvisande. Det sägs att Popper hävdade att kunskapen ökas genom att teorier eller hypoteser falsifieras. Men det är inte riktigt rätt. Kunskapen ökar endast om vi, efter falsifieringen, kan formulera en bättre teori. Falsifieringens roll är att den tydliggör de brister som tidigare kunskap hade. Endast genom att upptäcka och identifiera bristerna kan vägen till ny kunskap anträdas. Ett erkännande av misstag och fel är därför ett nödvändigt villkor för framsteg. För Popper handlade falsifiering om att vi ska söka upp de fall där våra teorier inte håller just därför att vi då kan se vad som måste förbättras. Det är så utveckling åstadkoms.

Något liknande gäller även i politisk filosofi, hävdar jag. Endast om vi ser sanningen i vitögat och granskar det som har gått fel kan vi nå framsteg. Om synbarligen fina värderingar får usla konsekvenser så betyder det något. Det innebär sannerligen inte att vi ger upp och skrotar allt som vi känner till och värderar högt. Men det betyder att de resonemang och slutsatser vi tidigare tog för givna kanske måste granskas närmare i ljuset av erfarenheterna.

Dagens debatt domineras av en önskan om att "stå upp" för det ena eller andra. Att attackera motståndaren med de mest slagkraftiga argumenten, eller i brist på argument fula ut hen med slippriga antydningar. Att utnyttja misstag och felsägningar. Att erkänna att motståndaren har en poäng är i denna dramaturgi liktydigt med kapitulation.

Liberalismen befinner sig i en kris. Man behöver bara nämna Brexit, Trump, Ungern, partiet Liberalernas opinionssiffror och Sverigedemokraternas framgångar. Men vad består denna kris egentligen i? Ofta verkar det i debatten som om det bara handlar om att motståndarna (socialister, nationalister, högerextrema, etc) växer sig starkare av någon odefinierad anledning. Det talas om tidsanda, vilket inte är någon förklaring alls. Det sägs att Sverigedemokraternas sympatisörer är mer auktoritära än andra. Men är det verkligen en förklaring? Har fler personer blivit mer auktoritära med tiden? Varför, i sådana fall?

Jag tror därför att det finns ett behov av en annan debatt, där vi (tillfälligt) lägger stridsyxan åt sidan för att istället vänder blicken mot oss själva. Vi liberaler måste fundera på varför stödet för våra idéer har minskat så radikalt som det gjort. Ibland måste man fundera igenom strategi och mål innan man ger sig ut i striden.

Det är dags att granska vad vi liberaler har gjort som har resulterat i dagens situation. För en sak är säker: Vi kan inte fortsätta att tro att problemen inte har med tidigare liberal politik att göra. Liberalismen har haft ett stort inflytande på politiken. Det är löjeväckande att inbilla sig att den politiken inte kan ha orsakat något av det som nu sker. Frågan är: vad blev fel? Varför? Vad i liberalismens teori och/eller praktik har lett till dagens situation? Och vad bör göras?

Jag tänker försöka skriva framtida inlägg om detta under vinjetten "Djävulens liberal". Min ansats blir att ta kritiken mot liberalismen på allvar, och exponera de svaga och osammanhängande aspekterna av liberal teori och praktik. Jag kommer att ge mig på andra liberaler. Självfallet kommer vissa att beskylla mig för att gå motståndarnas ärenden, min "agenda" kommer att misstänkliggöras, och min liberalism kommer att ifrågasättas. Sådant trams är väl oundvikligt. Mitt ärende är detta: En liberalism som inte lär av erfarenheten är en död liberalism.

Så om du är trött på de traditionella festtalen till liberalismens ära, och inser att analys av problem, fiaskon och misstag kan ha sitt värde: Håll koll på denna bloggen.