Vi har väl alla någon gång lekt med tanken om vad vi skulle göra om man blev diktator för en dag. Ahh, tänk att kunna förbjuda folk från att fippla med mobiltelefonen när de går på trottoaren! Eller att sätta stopp för världssvälten.
Men så finns det de som går utöver dagdrömmarna, och på allvar propagerar för despoti. Torbjörn Tännsjö, filosof vid Stockholms universitet, skriver en text i Dagens Nyheter:
[...] jag tror att lösningen på [klimat-] problemet måste vara inte global demokrati utan global despoti. Ja, det är inte bara en rekommendation, utan rent av en förutsägelse. Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse.
Västerlandets intellektuella har alltsedan Platons dagar haft en mycket ambivalent inställning till makten. Ofta ser man sig som kritiker av makten som sådan. Ibland ger man prov på sin kärlek till makten. Platon argumenterade i Staten för att härskaren och filosofen bör vara en och samma person. Om det inte gick, så skulle det kanske räcka med att härskaren lyssnade på filosofens råd. Platons egen erfarenhet av den sistnämnda strategin var dock inte så god: Hans försök till maktspel i Syrakusa slutade med att han blev såld som slav. Han hade turen att bli friköpt av en välgörare.
Steget från intellektuell besserwisser till diktaturälskare är ibland kort. Den intellektuelle vet hur saker och ting förhåller sig. Den envetna, okunniga och korrumperade pöbeln vet inte sitt eget bästa. Om saker och ting ska bli rätt, så måste pöbeln i värsta fall köras över.
Tännsjös argument är att endast en diktatur kan agera mot klimatkrisen. Realism är poängen, demokrati är i dagens situation orealistiskt. Tännsjö anser att FN:s säkerhetsråd är den bästa och mest troliga despoti-utövaren. Detta är litet märkligt. Varför sätta sitt hopp till en av de svagaste aktörerna på världsscenen? Förenta Nationerna kan man säga mycket om, men knappast att det är en kraftfull institution. Ett FN som, enligt nyhetsrapporter i dagarna, inte ens orkar stå upp mot en banditregim i Kongo?
Tännsjö framhåller realism som något eftersträvansvärt. Då måste en mer näraliggande slutsats vara att någon eller några av de existerande supermakterna skulle kunna utgöra en rimligare bas för en världsdiktatur? Alltså USA, Kina, och möjligen Ryssland. EU kan man säga mycket om, men en organisation som inte kan tygla Storbritannien, Ungern och Polen utgör knappast en bra grund för en fungerande global diktatur.
Tännsjö är utilitarian, alltså anhängare av en moralfilosofi som säger att det är en handlings konsekvenser som måste avgöra dess moraliska halt. Det betyder att man måste göra en konsekvensanalys för att kunna bedöma ett förslag. Hur ser en sådan ut för en "global upplyst despoti"?
En ganska uppenbar konsekvens är att all opposition mot klimatpolitiken måste stoppas. Varför slösa energi på sådant som despotin i grunden redan har avgjort? Alldeles nyligen ställde demonstranter till kravaller mot den franske presidenten Emmanuel Macron för att hans regim höjt beskattningen av diesel och bensin. Om Tännsjö menar allvar måste han rimligen tycka att en upplyst despot helt enkelt borde kväsa sådana protester. Men om det skriver han inget i sin artikel.
Låt oss säga att den globala despotin lyckas i sin uppgift. Vilken mekanism skall användas för att få den att avveckla sig självt när problemet är löst?
En möjlig utveckling är att den globala diktaturen bestämmer sig för att klimathotet kanske inte var så besvärande, trots allt. Kanske räcker det med stopp för ekonomisk utveckling, och att fortsätta hålla en miljard människor i fattigdom. Despoterna finner kanske istället att dessa moppsiga små minoriteter här och där, uigurer, svenskar, franska landsortsbor, eller vem vet vad, är större problem. Problemet med diktatur är nu att den har en tendens att diktera, så något sätt att protestera mot en sådan utveckling, som jag antar Tännsjö skulle anse tråkig, gives icke.
Så vad gör vi då med klimathotet? Jag tror dessvärre att vi får finna oss i att använda de medel som gives, nämligen yttrandefrihet och demokrati. Tännsjös identifikation av klimathotet som ett allmänningens problem är intressant, för där finns kanske en öppning. Elinor Ostrom vann Nobelpriset 2009 på sin forskning om hur allmänningens problem kan lösas, vilket jag har diskuterat tidigare. Ett av hennes rön var att ett socialt sammanhang är nödvändigt, där de agerande vakar på varandra, och där alla vet att man vakar på varann. Jag tror man kan se de internationella klimatkonferenserna som ett embryo till ett sådant system. Klimatmålen är regleringar som en grupp av jämlikar måste bevaka sinsemellan, i frånvaron av en global demokratiskt förankrad regim. Ingen säger att det är enkelt att utveckla ett sådant system. Men ärligt talat, vem tror väl att Tännsjös "globala upplysta despoti" i FN:s regi skulle vara lätt att åstadkomma?
Tännsjö kan kanske säga att hans artikel bara är en retorisk figur, ett försök att väcka oss alla ur vår dvala. Visst, så kan man se det. Men vad säger man då om Sverigedemokrater, Alternativ för Sverige, eller Nordiska Motståndsrörelsen, som även de talar om krafttag för att få svenskarna att förstå det existentiella hotet (invandringen, enligt deras sätt att se)? Man kan ju inte längre peka på hur hemskt odemokratiska dessa är. De vill ju bara väcka oss med sina drastiska åsikter. Tännsjös resonemang leder till att kritik mot andra diktaturanhängare försvagas.
En diktatur har en obehaglig egenskap: den har ingen broms. Har den väl startat så kör den så att säga sitt eget race. Den saknar den återhållande eller styrande kraften som fri diskussion och fria val utgör. Det problemet kan man inte vifta bort. Det är ju själva poängen! Ingen ska kunna stoppa despotin från att genomföra åtgärderna.
Kruxet är att om diktaturen börjar leva sitt eget liv oberoende av det ursprungliga syftet, så finns, som sagt, ingen broms. Den tutar på. Den kör dit den vill, på det sätt den vill. Så för att fortsätta analogin med en bil: Du kan gillra en bil så att den gasar på åt ett visst håll, men det är mycket svårt att exakt positionera ratten så att den inte börjar köra i oberäkneliga cirklar.
I stort sett det enda som garanteras med en diktatur är att den kör över folk. Kanske Torbjörn Tännsjö? Vem skall friköpa honom om han skulle dela Platons öde?