Tycker The Economist att jag är konservativ?

Tidskriften The Economist skriver i sin ledare 4 juli 2019 om "The global crisis in conservatism". Det är en intressant analys av konservatismens förändring under senare år, där Edmund Burkes konservatism, född ur Upplysningen, nu tycks överflyglas av en reaktionär, populistisk, chauvinistisk nationalism.

Men det är inte artikelns huvudtema jag vill kommentera, utan istället dess korta och kärnfulla beskrivning av skillnaden mellan liberalism och konservatism:

Oj! Om detta stämmer, så är jag tydligen konservativ, inte liberal. Det är nämligen, anser jag, uppenbart att det påstående som här kallas liberalt – att sociala förhållanden skapas spontant genom individers frivilliga handlingar – helt enkelt inte är sant. Den kontrasterande satsen, att sociala förhållanden är primära och att frihet skapas utifrån dessa, vilket alltså skulle vara ett konservativt synsätt, tycks mig däremot vara närmare sanningen, om än inte hela sanningen.

Eftersom jag betraktar mig som liberal, så blir jag litet bekymrad. Hur ska jag se på detta? Har jag fel? Är jag i själva verket konservativ? Eller har The Economist fel? Vad är det som pågår?

Visst, det är omöjligt att i en enda mening sammanfatta två ideologier, så man skulle kunna avfärda hela problemet med att det är orimligt förenklat. Men jag tror att ändå den fångar något viktigt, nämligen en blind fläck som historiskt har varit ett problem för liberalismen, och är det i än högre grad idag.

Låt mig kalla påståendet att sociala förhållanden skapas spontant genom individers frivilliga handlingar för "satsen om det frivilliga samhället". Det kan ses som ett deskriptivt påstående, alltså en beskrivning av verkligheten. Det är i sak felaktigt, i det stora hela. Det kan på sin höjd vara korrekt som beskrivning av en begränsad, om än viktig, del av samhällslivet. Exempelvis de handlingar som möjliggörs av organisationsfrihet, yttrandefrihet, och i viss mån näringsfrihet. Men varje samhälle har sociala institutioner och kulturella normer som en individ inte frivilligt väljer, utan som är en del av landskapet när man föds och växer upp. Och detta förhållande är en av de saker, kanske Saken, som skiljer oss från andra djur.

Forskning har visat att en av de avgörande skillnaderna mellan människor som biologisk art (Homo sapiens) och våra närmaste evolutionära släktingar, schimpanserna (Pan troglodytes), är vår kulturella sida. Barn börjar redan från 2-3 års ålder förstå och ta intryck av, eller snarare, aktivt suga åt sig, kultur och sociala institutioner. Enkelt uttryckt: hur vi gör saker, där "vi" är den grupp man tillhör. Det gör inte schimpanser eller några andra djur. Människan är det kulturella djuret, vilket är titeln på en nyutkommen bok av Patrik Lindenfors (vars tidiga manus jag läst, dock ej ännu den färdiga boken).

Bland annat Michael Tomasello och hans forskargrupp har undersökt detta experimentellt. Exempelvis konstruerade de ett experiment där försöksindividerna (människobarn eller vuxna schimpanser) lärde sig att få fram en belöning ur en låda. När sedan en instruktör visade att man kunde få belöningen på ett annat sätt än det försöksindividerna först lärt sig, så bytte de flesta av människobarnen till den nya metoden, medan schimpanserna däremot fortsatte som förut. Man kan säga att schimpanserna var mer rationella än människobarnen: Varför ändra metod när den funkar? Människobarnen var i än högre grad följsamma mot instruktören om denne dessutom fanns i rummet när barnen utförde uppgiften. De kände alltså vad man skulle kunna kalla ett socialt tryck. Människobarnen var känsliga för det sociala sammanhanget på ett sätt som inte schimpanserna var.

Insikten att människan är så skapt att vi redan från späd ålder tar intryck av sociala och kulturella normer har konsekvenser. Som jag ser det kan vi inte tro på satsen om det frivilliga samhället, om vi nu någonsin egentligen gjorde det. Vi föds alla in i ett samhälle och en kultur som finns. Vi väljer den inte. Vi lär oss hur den fungerar och hur vi bör agera inom dess ramar. Vi prackas inte på den, snarare tillägnar vi oss den ivrigt.

Men det finns ett annat sätt att se på satsen om det frivilliga samhället. Den kan betraktas som en önskan om hur liberalismen vill att ett samhälle ska se ut. Alltså ett normativt påstående, snarare än ett deskriptivt. Även om människan föds in i ett samhälle, så vill vi att hon ska kunna välja fritt, åtminstone som vuxna. Här börjar vi närma oss en mer rimlig position. Men, och detta är viktigt, ett sådant fritt val måste alltid ske utifrån en social kontext. Aldrig någonsin kan människan försätta sig i ett läge där allt står öppet. Jag tror i själva verket att ett sådant tillstånd, om det nu gick att åstadkomma, vore rent helvetiskt.

Låt mig sticka in en liten not vid sidan av. När jag skriver denna texten råkade Nicholas Christakis publicera en essä om de olika mikrosamhällen som skeppsbrutna under historien har tvingats skapa: So This Is the (Real) Tale of Our Castaways: Lessons from Shipwrecked Micro-Societies. Läs den! Det undantagstillstånd som ett skeppsbrott innebar säger en del om hur människans sociala förmåga fungerar.

Så hur ska vi se på den, enligt The Economist, konservativa satsen: att sociala förhållanden är primära och att frihet skapas utifrån dessa? Jag anser att den helt enkelt är sann. Utan sociala förhållanden ingen frihet. Liberaler tror inte att anarki utgör ett eftersträvansvärt tillstånd. För att undvika anarki måste åtminstone några slags sociala institutioner finns på plats. Det i sin tur innebär också att vi måste ha de kulturella förhållanden som utgör förutsättningen för att de sociala institutionerna ska fungera. Den konservativa insikten att vi ska vara tacksamma för det sociala och kulturella arv vi fått är alltså helt korrekt.

Men den konservativa satsen är ofullständig. Den saknar en insikt, vilket jag vill påstå är ett inbyggt problem hos konservatismen: Sociala förhållanden innebär inte automatiskt frihet. Om frihet är önskvärd så måste man inse att det finns sociala förhållanden som begränsar den. Samhället är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för frihet. Frihet måste erövras genom frigörelse.

En aspekt av konservatismen som inte beskrivs i den citerade satsen är dess motstånd mot explicita försök att förändra kultur och samhälle. Konservatismen kan godkänna förändring om den sker organiskt. Alltså utan att någon aktivt arbetar för förändring.

Men det är en begränsning liberalen finner oacceptabel: Man har rätt, kanske till och med en skyldighet, att kritiskt granska nuvarande sociala och kulturella förhållanden. Kritik kan leda till önskemål om förändring. Det statiska samhället – det slutna samhället, för att använda Karl Poppers terminologi – bygger på en omedvetenhet om att kulturella förhållanden är sociala konstruktioner. Kultur är konstruktion. Att något är en konstruktion innebär för övrigt inte att det är uselt, vilket dessvärre tycks vara underförstått i dagens debatt.

Liberalismen har länge kritiserats för att riva ner det sociala nätverket, för att den vill atomisera samhället ner till ensamma individer utan några bindningar, och därmed skapat alienering. Jag tror vi liberaler gör klokt i att erkänna att detta har skett. En hel del av liberal politik, då och nu, får sådana konsekvenser. Vår blinda fläck är tron att vi måste oupphörligt närma oss det frivilliga samhället såsom The Economist definierade det. Vår strävan efter frigörelse kan gå för långt. Det helt frivilliga samhället vore en mardröm, ett tillstånd som vi faktiskt aldrig skulle vilja leva i.

Jag tror därför att en livskraftig liberalism, som vill se reell frihet för många människor, måste ta de sociala och kulturella arvet på större allvar. Frihet måste byggas på samhälle och kultur, den åstadkoms inte genom att riva ner samhälle och kultur. Förvisso måste vissa delar av det existerande samhället och kulturen förändras eller till och med avskaffas. Men en av Upplysningens negativa aspekter, revolutionsromantiken, måste hållas stången. Det finns en underström i debatten att dagens samhälle är genomruttet, att det är ohjälpligt genompyrt av strukturellt förtryck och diskriminering, och att därför endast en revolution kan åstadkomma frihet. Den underströmmen är både antikonservativ, antiliberal och antisocial. Den leder ofelbart till kaos och förtryck. Vi måste motstå den sortens radikala frestelse.

Det har i debatten de senaste åren raljerats om svensk kultur. Det har sagts att det inte finns någon sådan, allt har kommit utifrån. Köttbullar är från Turkiet, och därför inte svenska, som en skröna lyder. Man ska notera att denna syn, att något kan vara verkligt endast om det är ursprungligt, är en typisk kulturell konstruktion. Närmare bestämt, i detta fallet, en idé från den tyska romantiken på 1800-talet. Av en konstig anledning, förmodligen en vilja att "stå upp mot" Sverigedemokraterna, har många liberaler (i vid mening) gärna stämt in i denna kören. Det är ett allvarligt misstag.

Självklart finns det en svensk kultur. Den utövas av de människor som befinner sig i Sverige. Den är mångfasetterad och splittrad, men den finns. Den har förändrats mycket under min levnad, i huvudsak till det bättre, enligt min mening. Att det är svårt att definiera den betyder inte att den inte finns. Försök definiera liberalism på ett okontroversiellt sätt. Nehej, gick inte det? Betyder det att liberalismen inte finns?

Frågan om svensk kultur alls finns är så korkad att jag inte begriper hur vi kan diskutera den. Den fråga vi liberaler snarare bör diskutera är vad som är gott i svensk kultur och i svenskt samhällsliv, och vad som bör förändras. Det gör vi faktiskt hela tiden, även när vi helt orimligt försöker förneka den svenska kulturens existens.