Lena Anderssons bok “Om falsk och äkta liberalism” har rönt stor uppmärksamhet. Hon utgår från naturrätten och idén om självägandet. Problemet är att Andersson inte är explicit med de fulla konsekvenserna av dessa postulat. Dessutom argumenterar hon för att eventuella konsekvenser är irrelevanta för att bedöma hennes liberalism. En sådan liberalism är inte värd namnet.
När jag kritiskt granskar Lena Anderssons liberalism så ställs jag inför ett litet märkligt problem. Det ser nämligen ut som att hon har gillrat en fälla i texten.
I sitt försvar av Platon som en för liberalismen relevant filosof tvingas Andersson säga något om Karl Popper, som ju är Platons främste liberale kritiker. Hon skriver att Popper läser Platon “alldeles för bokstavligt och närsynt, för att inte säga grälsjukt”. Hennes försvar av Platon går ut på att syftet med dennes totalitära vision i boken Staten “är rent filosofiskt”, att “den är inte ett program utan ett tankeexperiment”.
Popper har tydligen begått det fatala misstaget att ta Platon på allvar. För så är det: Popper kritiserar Platons resonemang utifrån vad denne faktiskt skriver. Popper betraktar inte Platons ideala stat som “ren filosofi” i den förminskande betydelsen av intellektuell lek, utan som en seriöst menad beskrivning av den politiska aspekten av Platons filosofi.
Här har vi fällan: Ska en kritiker som granskar Anderssons liberalism ta den på allvar eller inte? Handlar den om en genuin ståndpunkt, eller är den bara “ren filosofi”, en lättsam och till intet förpliktigande seminarieövning? Om jag nu ägnar möda åt att undersöka den, kommer svaret att bli att den bara var på låtsas? Kommer Andersson att säga att jag läser henne bokstavligt, närsynt och grälsjukt? Nåväl, jag får ta risken.
Anderssons använder omväxlande termerna “filosofisk liberalism” och “klassisk liberalism”. Såsom titeln på boken anger så anser hon att denna liberalism är äkta. I stort sett alla andra liberaler, från Karl Popper till John Rawls, buntas samman med postmodernister som Michel Foucault och Jacques Derrida och kallas skenliberaler. Just Popper kritiseras hårt av Andersson såsom varande på något sätt skyldig till dagens postmodernism. Hennes karaktäristik av Poppers idéer är en illvillig karikatyr som slirar mellan det förvrängda och det direkt felaktiga. Men den saken får jag utveckla en annan gång (se här).
Den auktoritet hon främst stödjer sig på är Robert Nozick. Idén om individens makt över sig själv är central. En människa äger sig själv och frukterna av sitt arbete. Andersson använder termen naturrättsligt självägande. All samhällelig aktivitet måste ske genom förhandling och frivilliga utbyten mellan individer. Staten skall bara stå för det nödvändiga ramverket i vilket “liberalismen [har] funnit det ideala system för staten som inte bör vara föremål för förändring utan låsas fast inför evigheten.” Andersson slår fast “den klassiska liberalismens postulat att individens frihet och självägande är det orubbligt goda och det rätta.”
Postulat var ordet. Anderssons tänkande är helt deduktivt. Utgår man från axiom som är korrekta, så måste varje logisk slutledning från dessa vara sann. Hon citerar Sokrates som enligt Platon sade: “vart resonemangets vindar än blåser, dit måste vi bege oss.” Så till vilken destination för oss Anderssons skuta?
En uppenbar konsekvens av Anderssons naturrätt är att varje form av välfärdsstat är antiliberal. Jag tvekar en sekund inför att skriva “uppenbar”, därför att Andersson aldrig drar den slutsatsen explicit. Hon använder alltid indirekta formuleringar.
Exempelvis: “Därför är statens (myndigheternas) omsorger om fria människor ett liberalt problem.”
Eller: “Dessa [liberala] principer hindrar ingen individ och inget kollektiv från att använda sitt förnuft och sin frihet till att kompensera människor för svaghet, olyckor och otur, vilket fria människor har för vana att göra. … Men man äger inte rätt att ta staten och tvångsmakten till hjälp i detta.”
Upprepade gånger återkommer hon till den strikta satsen att antingen är man herre över sig själv, eller någon annans tjänare under tvång. Hon använder inte frasen, men den logiska slutledningen måste vara att skatt är stöld, rent av slaveri. Oberoende av vilka behov som finns, så får inte staten, om Anderssons postulat gäller, beskatta medborgarna. Enligt Nozick kan staten beskatta medborgarna för att finansiera nattväktarstatens uppgifter (rättsväsende, försvar), men en sådan detalj bryr sig Andersson inte om att diskutera.
Finns det inget som talar mot min tes att Andersson hatar välfärden? Jo, det gör det. Hon skriver om äpplen i ett exempel på äganderätt:
“Om fyra personer var ute och gick och en av dem var sjuk och utsvulten skulle den som hittade äpplet troligen ge det till den sjuke. Om alla fyra var utsvultna skulle de dela äpplet i fyra delar. Här kan skönjas en nödsituationens naturliga harmoni enligt den dialektiska tanken att varje kontext måste förstås i sin egen rätt. Liberalismen är utformad för vardagslivet, inte för nödsituationen.”
Här finns en möjlig utväg för Andersson. Hon skulle kunna hävda att välfärdsstaten handlar om en nödsituation, och att hennes liberalism inte handlar om en sådan. Men det håller inte. Hon fastslår upprepade gånger att hennes liberalism är absolut och icke förhandlingsbar: “Den klassiska liberalismen är bergfast till sina ramar, samhällets spelregler…” Så detta med nödsituationen tycks vara ett irrspår.
Ett annat förhållande som talar för att Andersson kanske inte menar vad hon skriver är avsaknaden av politisk agenda. Om hon upplever välfärdsstaten som slaveri, då kan man tycka att hon borde vilja göra något åt det. Om dagens stat tvingar henne till att vara tjänstehjon, kanske hon har idéer om uppror?
Men vad jag kan se finns inga förslag, inte ens antydningar, i denna boken eller de andra texter jag läst. Hon vill att staten ska stenhårt begränsas, men har exakt noll idéer om hur det ska gå till. Om det föreligger ett sådant allvarligt problem som att dagens samhälle utgör ett massivt förräderi mot människovärdet och liberalismen, då kunde man tro att Andersson hade åtminstone någon tanke om förändring. Men nej, det enda som finns är deklarationer om principer. Så det kanske handlar om intellektuell lek, trots allt?
Andersson ser varje form av välfärdsstat som antiliberal, den saken är klar. Det är implicit i ett antal resonemang i boken. Men varför skriver hon det aldrig rakt ut? Det närmaste hon kommer är konkreta ställningstaganden för fri migration och frihandel. Men det är inte samma sak. Hon har resonerat om naturrätten i krönikor i Dagens Nyheter, och nu i denna boken. Många är de läsare som, när jag frågar dem, inte har insett att Anderssons ståndpunkt är att välfärdsstaten bör avskaffas. De tror inte det kan vara sant. Andersson, som är så bra? Skulle hon vilja krossa välfärden? Det är inte möjligt, tror många. Detta missförstånd beror, tror jag, helt enkelt på att hon aldrig varit explicit om saken.
Hur kommer detta sig? Jag tvingas formulera en allvarlig misstanke. Hennes text är intellektuellt ohederlig. Kan det vara så att Andersson mycket väl inser vad hennes ståndpunkter leder till, men inte är beredd att explicit redovisa det? Måhända befarar hon, på goda grunder, att det skulle bli svårt att förklara.
Intellektuellt ohederlig kan man vara utan att inse det. Under flyktingkrisen 2015 var det många liberaler (i vanlig mening, inte Anderssons) som argumenterade som om de var för fri invandring, när de i själva verket inte var det. Det var ohederligt, om än förmodligen oavsiktligt. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill egentligen avskaffa EU, men har pausat den åsikten. Det är ohederligt. Flera debattörer som är liberaler av Anderssons typ verkar tycka att Systembolagets existens är ett allvarligt samhällsproblem, och talar gärna om det, men är tysta om om andra ståndpunkter som att skatt är stöld. Den prioriteringen kan man undra över. I en kommentar till Anderssons bok skrev Lars Anders Johansson, redaktionschef på Timbro, att “Anderssons bok är en kastad handske, framför allt till de socialliberaler som härleder sina politiska ståndpunkter ur nyttoargument, snarare än ur allmängiltiga och förnuftsbaserade principer.” Jag ser snarare en bortslarvad vante tillhörande naturrättsivrare som är politiskt stumma eller förljugna. Vad vill ni egentligen?
Vad jag kräver av Andersson och andra debattörer är att man tar de ståndpunkter man förfäktar på allvar. Det inbegriper en vilja att dra logiska slutsatser, se och erkänna konflikter och stötestenar. Andersson kan börja med att erkänna att hon vill avskaffa välfärdsstaten. Hon skriver att “har man fel premisser blir slutsatserna fel.” Den insikten borde leda till ett mått av intellektuell ödmjukhet i betydelsen att man ser risken för att ens premisser kanske kan vara fel. Om slutsatsen visar sig vara orimlig, då bör ju antingen premissen eller slutledningsprocessen vara orsaken. Om ens premiss - naturrätten - leder till ett samhälle utan välfärd där många människor med säkerhet kommer att lida, och där tal om individens frihet blir ett hån, då kanske något är fel med premissen?
Jag vet, detta är ett empiriskt sätt att nalkas frågan. Och empiri förkastar Andersson mångordigt i sin bok. Men det, hävdar jag, kan inte en seriös liberal göra. En liberalism som inte alls bryr sig om hur samhället ser ut konkret är bara en konstruktion. Jag finner, ärligt talat, Anderssons ständiga fnysande gentemot empiri vara ett obegripligt förhållningssätt. Hur kan verkligheten inte spela roll?
På ett ställe skriver Andersson “Liberalismen är här och nu, livet på jorden och människan sådan hon är.” Det inger visst hopp. Kanske kan Andersson, trots allt, ta sig ner från den förföriskt enkla och sköna platonska rymden av essenser och postulat om naturrätten, och landa på jorden. En jord där människor lever liv i samhällen som kan, och har, utvecklats till det bättre. Där många människor har upplevt frigörelse för individen, men alltför många fortfarande i smärtsamt hög grad lever under förhållanden som konkret beskär friheten.