Den liberala demokratin och mångkulturen

2019-09-22

Diskussionen om mångkulturen och den liberala demokratin går vidare. Andreas Johansson Heinö skrev i Dagens Nyheter 12 juli 2019: Mångkultur utan identitetspolitik, så ser det liberala svaret ut. Han hävdar att den liberala attityden bör vara att individer ska kunna anamma vilka kulturella uttryck som helst så länge det sker inom ramen för demokratiskt beslutade lagar som bygger en opartisk stat vilande på universella värderingar. Det finns så att säga två fack som allt kan (eller ska) sorteras in i: Dels det kulturella, som är helt individuellt, dels det lagmässiga, som är opartiskt, demokratiskt och universellt. Som kontrast beskriver han den "konservativt anstrukna mångkulturalismkritiken" som bygger på "en nationalistisk grundsyn: en nation, en kultur och en värdegrund i varje stat."

Det är intressant att ha detta i åtanke när man läser en beskrivning av ett konkret problem med mångkultur. Linnea Lindquist, rektor vid en skola i Hammarkullen (en förort till Göteborg) publicerade häromdagen en serie tweets:

Dessvärre har jag ingen "universallösning" på problemet. Dock tycker jag det är oerhört viktigt och bra att detta tas upp. Ingen lösning utan problemformulering.

Låt mig här bara lägga fram en lös fundering, en slags inbjudan till att tänka till om problemet. Önskan att begränsa statens/nationens inflytande på individernas livsval är ett grundläggande drag hos liberalismen. Men denna inställning bygger faktiskt på en viss kultur, i vid bemärkelse, ett normsystem, en allmänt utbredd uppfattning om hur människor bör förhålla sig till varandra. (Ordet "system" är inte bra här, det antyder felaktigt en monolitisk helhet.) Idén att den liberala demokratin tydligt kan avgränsas till "universella värden" medans allt annat är egalt, är i bästa fall ofullständig, i värsta fall falsk. Den liberala demokratin kräver en bredare grund än enbart universella värden.

Ta exemplet synen på barnaga, som är Linnea Lindquists konkreta problem. För sådär en 50 år sedan var det inte en del av den svenska kulturen, normsystemet, att barnaga var oacceptabelt. Det kanske inte sågs som direkt bra, men det betraktades ändå inte som djupt förkastligt. Kanske den dåtida attityden var snarlik den som idag tycks råda inom koranskolorna i Hammarkullen? Svensk kultur har ändrats genom aktivism och diskussion, vilket så småningom har resulterat i förändrade lagar, som i sin tur har förändrar normsystemet ytterligare. Handlar det om universella värden? Nej, snarare ändrade värden. En förändrad kultur.

Detta illustrerar varför det är svårt att förenkla synen på mångkultur på det vis som Johansson Heinö vill. Man kan inte restlöst dela upp den sociala verkligheten i den liberala demokratin i två delar, individens (inbegripet de grupper individen ansluter sig till) fria val å ena sidan, och statens demokratiskt beslutade lagar å den andra. Det finns ett tredje lager, så att säga, mellan individers rätt att göra vad de vill, och de lagar som den liberala demokratin har beslutat. Detta tredje lager är kulturen, normsystemet. Samhället, skulle man kunna säga. Det är inte nödvändigtvis nationellt, omfattad av alla, eller oföränderligt. Men det finns. Den liberala demokratin skulle inte kunna existera utan det.

Är jag "konservativt anstruken" när jag påpekar att det finns en kultur som är nödvändig för samhällets fortbestånd, men som inte kan kodifieras eller härledas ur universella värden? Tja, varsågod att kalla mig det, om ni känner för det. Etiketten är inte intressant. Det liberala samhällets fortlevnad, och därmed dess förutsättningar, är det intressanta. Om det visar sig att liberalt tänkande har varit ofullständigt på denna punkten, då är det tänkandet som får ta och ändra på sig. Den sociala verkligheten lär inte göra det.