Tänk dig en rapport från en haverikommission om en flygolycka. Det visar sig att tio av textens elva avsnitt handlar om hur bekvämt och säkert det är att flyga, att dåliga flygplan är osäkra och att flygplan därför bör vara välbyggda.
Skulle man inte förundrat fråga sig om rapporten har ett litet konstigt fokus?
Det är känslan efter läsningen av "Ett liberalt försvar mot populismen" (Timbro förlag 2024) av Nils Karlson, statsvetare, grundare av Ratio, och författare av en rad akademiska böcker och artiklar. Det är stridsskrift för "klassisk liberalism", i dagligt tal nyliberalism, i kampen mot populismen. Han redogör kortfattat och slagkraftigt för skillnaderna mellan liberalism och populism och beskriver varför den förra är att föredra. Även liberaler som inte är nyliberaler kan omfatta många av de argument till liberalismens fördel som redovisas.
Budskapet är att mer (ny-)liberalism är svaret på frågan om hur populismen bör bekämpas. Liberala framgångar är liktydigt med nedkämpande av populismen. Karlson är inte ensam om detta antagande, utan många liberaler, kanske de flesta, tar det för givet. Låt mig anmäla en avvikande uppfattning, som grundas på två observationer:
För det första: Populismens framfart måste rimligen diskuteras i ljuset av att den har skett i ett samhälle som många skulle kalla liberalt. Som Karlson noterar firade liberalismen triumfer under ett par årtionden efter Berlinmurens fall. Det borde då vara självklart att åtminstone ställa frågan om inte liberalismens ideal, praktik och konsekvenser kan vara en del av orsaken till populismens framväxt efter den epoken.
För det andra: Kampen mot populismen måste rimligen ha som mål att minska andelen väljare som stödjer populistiska partier. Det kan endast ske om man vinner över dessa väljare. Det är en truism som alldeles för ofta tycks glömmas bort. Många liberaler verkar tro att kamp mot populism är detsamma som att banka väljarna i huvudet med argument om varför liberalism är bra och populism dåligt. Men om man betänker att syftet är att vinna väljare, inte överbevisa dom, bör man kanske fundera på om den strategin nödvändigtvis är den rätta.
Bokens fjärde avsnitt är det enda som fokuserar på orsaker till populismens framfart. Det avhandlar ett antal möjliga förklaringar. Litteraturreferenserna är många, vilket underlättar för läsaren att fördjupa sig.
Har negativa konsekvenser av, eller direkta misstag i, politiken orsakat populismen? Neddragningar i välfärd anges ofta som en grogrund. Karlson tillbakavisa detta och säger att välfärdens problem beror på interna motsättningar i systemen. Missnöjet är med andra ord välgrundat men missriktat. När det gäller arbetslöshet som följd av globalisering och automatisering erkänner Karlson att det har drabbat särskilt lågavlönade och att det har bidragit till stöd för populister. Men han viftar bort detta med att strukturförändringar inte är något nytt. Om invandring säger Karlson att det finns "blandade bevis" för det som en orsak till populism. "Så även om en misslyckad politik faktiskt kan ha bidragit till olika sociala och ekonomiska problem, särskilt för vissa grupper, är det svårt att se detta som den viktigaste förklaringen." Det kan förklara populismens framväxt endast "på marginalen".
Kan kulturkrockar och identitetskris i invandringens fotspår vara förklaringen? Karlson skriver först att "identitet trumfar ekonomiska intressen", men kommer likväl fram till att "det [är] svårt att se att populismens framväxt [...] kan förklaras enbart av kulturen." Men vem har påstått det?
Karlson tar upp de tendenser till auktoritetstro, stammedvetande och främlingsfientlighet som finns i den mänskliga naturen. Det är dock en dödfödd hypotes. Det finns mycket goda skäl att tro att människan har sådana inbyggda benägenheter. Men eftersom dessa är evolutionärt grundade så kan de inte ha hunnit förändras under de senaste 20 åren. Förvisso är de en förutsättning för populism, men de kan inte förklara dess nyliga framväxt. Karismatiska ledare som orsak diskuteras också, men varför skulle egentligen ovanligt många sådana ha dykt upp under senare tid?
Karlson för fram sociala medier med sina filterbubblor och ekokammare som en nyckelorsak till populismens framväxt. Plattformarnas affärsmodeller och algoritmer har gynnat polarisering och krattat manegen för spridande av desinformation. Pikant nog tycks inte marknadsliberalen Karlson inse att detta är ett skolexempel på ett marknadsmisslyckande.
Eftersom Karlson drar slutsatsen att sociala och ekonomiska faktorer inte förklarar populismens framväxt, men däremot förändringar i idélandskapet och sociala mediers framväxt, så framhåller han ideologin, den "klassiska liberalismen" som främsta vapen mot populismen. Genom "policyentreprenörer" (kodord för lobbygrupper och tankesmedjor?) ska dess idéer marknadsföras, dess politiska program genomföras och dess samhällsanda spridas.
Men vari består denna "klassiska liberalism"? Det är en intressant fråga. Karlson avvisar Robert Nozicks utopi om den minimala staten. Ayn Rands skriverier om den egoistiska människan har han den goda smaken att ta avstånd från. Han vill hellre använda termen "anständighet" för sin liberalism. Förutom de funktioner som ingår i nattväktarstaten (rättsväsende, försvar, demokratiska organ) ska staten tillhandahålla "utbildning för alla barn, grundforskning, en väl fungerande infrastruktur, stöd till utsatta och olyckligt lottade, olika typer av miljöskydd och kanske andra så kallade 'nödvändiga tjänster'". Han öppnar för att även "hälso- och sjukvård och andra typer av sociala tjänster bör garanteras", och att social rörlighet ska främjas genom att "kompensera för dåliga förhållanden."
Här anmäler sig två synpunkter: För det första, om det finns en anständig liberalism, så implicerar det att den klassiska "klassiska liberalismen" är oanständig. Jag håller med.
För det andra, denna anständiga liberalism har omisskännliga drag av socialliberalism. I bokens början skriver Karlson att han "ibland kommer [...] att hänvisa till socialliberalismen, antingen för att visa uppskattning eller kritisera." Han nämner sedan socialliberalism på sammanlagt ett (1) ställe i hela boken, och då med en kritisk släng byggt på ett halmgubbe-argument.
En av bristerna i Karlson skrift, liksom i den liberala debatten i stort, är det kompakta ointresset för de väljare som röstar på populisterna. Vilka är de? Vad har de för bevekelsegrunder? Hur tänker de? Vad skulle få dem att rösta annorlunda? De frågorna ställs alltför sällan.
En mer empatisk ansats kan vara värd att pröva. Många liberaler vill att ingångslönen för ungdomar ska sänkas så att vi kan få en bättre integration av nyanlända invandrare. Tänk dig att du har barn utan högre utbildning som ska ut i arbetslivet. Vad hör du? Kanske att dina barn kommer att få en sämre start i livet på grund av för många invandrare. Är det sannolikt att du då ser positivt på invandring eller liberalism?
Ett annat exempel: En hel del liberaler är motståndare till kameraövervakning. Argumentet är att övervakning hotar den personliga integriteten och i förlängningen demokratin. På det torg som du och dina barn måste gå över varje dag till jobb och skola huserar knarkhandlare. Din slutsats: Liberaler tycker inte att det dagliga latenta hotet är ett problem för den personliga integriteten. Och om demokratin förhindrar enkla åtgärder mot brottsligheten, är den då så bra, egentligen?
En av slutsatserna av Nils Karlsons bok är att den liberala debatten inte behöver fler stridskrifter, utan snarare en eftertänksam, reflekterande och självkritisk diskussion om vad som gått fel och varför. Vi liberaler brukar tala varmt om ödmjukhet, nyfikenhet och öppenhet för komplexitet, att man bör lära av erfarenheten. Det är dags att börja praktisera de dygderna även när det gäller den egna ideologin.