Att spåra en berättelses rötter mer än 40.000 år tillbaka i tiden, det tycks vara ett omöjligt projekt. Men det är vad Jonathan Lindström försöker sig på i den här boken. Det är en fascinerande redogörelse om en urgammal berättelse, sagorna som vi idag känner som Odd Snorressons Ingvar den vittfarnes saga, och Homeros Odysséen. Lindström hävdar att de har ett gemensamt ursprung. Han följer sagornas utveckling tillbaka via den stora hällristningen i Hemsta utanför Enköping till den indoeuropeiska språkens vagga vid Dnipros forsar i södra Ukraina, och vidare till schamanerna i Ural från tiden långt före jordbruket. Han gör också en utfärd till människans vagga i Afrika där berättandet började.
Att sagan om Ingvar nedskriven av Odd Snorresson på Island ca 1195 e.Kr. har starka kopplingar med hällristningen i Hemsta från 1400 f.Kr. visar Lindström övertygande, liksom att Homeros använde sig av en äldre saga med snarlika motiv när han författade Odysséen ca 800 f.Kr. Dessa berättelser härleds tillbaka till ett ur-epos om Nekus från Ukraina vid ca 4000 f.Kr. Här är argumenten inte fullt så välbelagda. Ju längre tillbaka i tiden Lindström går så blir spåren tunnare och svårare att följa, vilket Lindström är öppen med. Jag är inte kompetent att avgöra om det håller, men som hypotesbygge är det oupphörligt intressant.
Boken avslutas med några tankeväckande hypoteser. En är att berättandet var en av de uppfinningar som så småningom hjälpte den moderna människan Homo sapiens att överleva och frodas. En annan är att uppfinnandet av berättelser, nya ritualer och figurativ konst drivs inte av att människor ges tid att vara kulturella under tider av överflöd, utan tvärtom är det kristider som tvingar fram nya sätt att försöka förstå och beveka omvärlden.
Min enda kritik av boken är att den är lång. Men å andra sidan, handlar den om något som försiggått i många årtusenden så må det vara hänt att den tar litet tid att läsa.