Syftet med boken är att försöka övertyga samhällsvetare och humanister om att biologi, särskilt evolutionsbiologi, kan bidra till förståelsen av människan och samhället. Olofsson och Örestig beskriver ett antal forskningfält där det evolutionsbiologiska perspektivet har använts. De vill inte övertyga om någon specifik teori om människans natur, utan refererar debatten. Det är både en styrka och en svaghet.
För den intresserade ges många goda tips för att gå vidare i litteraturen för de olika fälten, även om litteraturlistan är en blandning av såväl primära källor (forskningsartiklar), såväl som sammanfattningar. Jag hade uppskattat litet tydligare hänvisningar till vilka texter man bör läsa om man vill fordjupa sig inom något av fälten.
I vissa delar är det oklart vad de refererade forskningsresultaten egentligen har för relevans, som exempelvis diskussionen av hjärnans funktion. Så är det även med delar av avsnittet om genetik där molekylärbiologins grunder presenteras, vilket inte egentligen leder någonstans. Ett avsnitt om epigenetik är tydligt påverkat av den tidens (ca 2014) populära överdrifter om den forskningens resultat och konsekvenser.
Det bästa kapitlet handlar om välfärdsstatens evolution där frågan om samevolutionen mellan kultur och samarbetsförmåga diskuteras. Samma avsnitt innehåller dessvärre också det svagaste avsnittet, det om välfärdsstatens utveckling som evolutionsprocess, vilket är alltför ytligt för att bli övertygande.
Boken är läsvärd. Jag lärde mig en hel del om diskussioner jag bara ytligt hört talas om. Upplägget att bara referera debattlinjer har dock en nackdel: Den engagerar inte riktigt, eftersom författarna inte vill driva en tes. Det är litet intressant att jag inte sett någon diskussion som utgått från den, så frågan är om den egentligen har lyckats.