Thomas Hobbes klassiska verk är förvånansvärt läsvärd. Översättningen är utmärkt. Det största problemet är upplägget, där Hobbes vill använda geometrins metod att utifrån definitioner och axiom bygga upp teser och bevis. Det gör bokens första kapitel till en ganska trög läsning. Men när Hobbes i kapitel 10 av den första boken kommer in på politiskt mer relevanta frågor, då blir den intressant och bitvis överraskande underhållande. Hobbes räds inte drastiska formuleringar som ibland fick mig att skratta högt.
Hobbes teori om naturtillståndet som alltigenom präglat av skräck, hot och fientlighet mellan människor utgår från vad vi idag skulle kalla ett spelteoretiskt resonemang. Det faktum att vi idag vet att människans förhistoria inte entydigt var så förfärlig, utan till stor del präglades av samarbete och kultur visar att något är fel med Hobbes teori. Den intressanta frågan är vad, och jag ämnar diskutera det i ett annat sammanhang.
Hobbes argument för den allsmäktiga staten är att alla andra alternativ leder till naturtillståndet, vilket innebär anarki och elände. Han försöker att värja sig mot kritiken att statens totala envälde skulle leda till maktmissbruk, men hand argument är i själva verket ganska svaga. Den fråga som hans verk ställer - hur kan statens existens berättigas? - blev en av de centrala frågorna i västerländsk politisk filosofi. Men det är inte självklart att det är den viktiga frågan.