En splittrad text. Det är ganska mycket å ena sida, å andra sidan. Man skulle kunna kalla den folkpartistisk i sin kluvenhet, men det vore kanske för elakt. Den argumenterar för en konstitutionell stat som kan inrymma stor kulturmångfald och som bygger på majoritetsstyre, rättsstat och fri- och rättigheter till skydd för minoriteter. Trots fokuset på konflikterna kring och om kultur så missar Johansson Heinö en viktig fråga här; mer om det senare i den här kommentaren.
Andreas Johansson Heinö tar upp många nyliga konflikter och debatter och ger i huvudsak goda kortfattade beskrivningar av vad de handlade om. De olika argumenten och verklighetstolkningarna som ligger till grund för dom redovisas i huvudsak bra. Självklart inte helt invändningsfritt. Man får intrycket att konflikterna i Sverige före 1965 handlade mest om ekonomi, men det tror jag inte är rätt beskrivet.
Den nämnda kluvenheten kan exemplifieras med att Johansson Heinö först vill ta åt sig äran av att vara en av de första i Sverige som refererat till den karta som visar olika länders värderingar uppmätta av World Values Survey, och där Sverige ligger i ena hörnet. Senare i boken ondgör han sig över att samma karta används så mycket i debatten.
Ett annat problem är att texten ibland hovrar som en statsvetenskaplig helikopter ovanför skeendena och konflikterna, för att sedan plötsligt och litet slumpmässigt dyka ner och fälla avgöranden. Visserligen heter boken "Anteckningar från kulturkriget", men en litet mer sammanhållen argumentation hade varit bra. Ett ytterligare problem är att texten litet för ofta hemfaller åt den tidstypiska sjukan att argumentera genom sarkasm. Om man kan få till en spydig formulering om något, så anses det räcka som motargument.
Det samhällsideal som Johansson Heinö ser framför sig är en konstitutionell stat som bygger på två principer: Majoritetsprincipen, som ska förhindra en elit från att ta över, och en princip om maktdelning och fri- och rättigheter som ska skydda minoriteter. För att upprätthålla detta ideal måste de goda värden som det bygger på frigöras från det nationella kontext i vilken den utvecklats, enligt ett argument taget från den tyske filosofen Jürgen Habermas. I en sådan stat kan liberal demokrati och mångkultur frodas.
Den smärtpunkt som Johansson Heinö aldrig når fram till är denna: Hur ska ett samhälle som präglas av stor kulturmångfald kunna underbygga och vidmakthålla en konstitutionell stat enligt de nämnda principerna? Kräver inte en sådan stat en kulturell och värderingsmässig infrastruktur för att kunna fortleva? Även om det finns institutioner som ska värna principerna, så kommer de att brytas ner och försvagas på lång sikt om det inte finns ett stöd för dem bland en majoritet av befolkningen. Allehanda bromsande regler mot ändringar av grundlagar, etc, kan inte ge mer än tillfällig respit. Grundlagar utan kulturellt stöd är inte mycket värda.
Johansson Heinö önskar rensa ut det nationella och ersätta det med en rent konstitutionellt definierad gemenskap. Han skriver "att skapa och vidmakthålla den liberala demokratin är ingenting man gör för att det är enkelt utan för att det är svårt." Ja, det kan man hålla med om. Men det finns anledning att begrunda skillnaden mellan vad som är svårt och vad som inte har någon utsikt att lyckas.