Ledsen, men detta är inte bra. Krångligt skriven, till att börja med. I delar intellektuellt ohederlig, eftersom Andersson inte explicit beskriver vad hennes liberalism, som innebär strikt naturrätt enligt Robert Nozick, egentligen leder till. Jag kritiserar detta i en artikel som jag hoppas få publicerad på annan plats.
Jag sympatiserar visserligen med hennes kritik av postmodernismen, men den diskussion är alldeles för trubbig. Hennes enträgna påståenden om essens-tänkandets förträfflighet och den därmed kopplade idoliseringen av Platon är ytterst märklig.
Hennes beskrivning av Karl Poppers idéer är ganska omfattande, men den är häpnadsväckande missvisande, och i delar direkt felaktig. Hon nämner Upplysningen i positiva ordalag, men det finns ärligt talat inte så mycket upplysning i den här boken.