Ibland kan betraktelser över historiens gång spåra ur helt. I The New York Review of Books (NYRB) 6 Dec 2012 skriver William Pfaff om Norman Davies bok Vanished Kingdoms: The Rise and Fall of States and Nations, varvid han lyckas begå ett tankefel så grundläggande att man baxnar.
Pfaff, författare, respekterad expert på amerikansk utrikespolitik, och återkommande skribent i NYRB, skriver:
Davies's book is an exercise in historical realism whose effect is to undermine the ideologies of human progress and perfectibility by which Europe and its intellectual offspring have lived since the Enlightenment.
Davies bok beskriver ett antal europeiska riken och stater som under sin tid var stora, mäktiga och betydelsefulla, men som numera helt har försvunnit, så till den grad att få kommer ihåg dom: Burgund, Aragon, Byzantium, Galicien, med flera. Att döma av Pfaffs recension så är Davies bok åtminstone bitvis läsvärd, om än alldeles för lång: 830 sidor!
Men ingenstans i sin text lyckas Pfaff leda tesen i bevis: Att dessa rikens uppgång och fall visar att Upplysningens hopp om att människan kan åstadkomma framsteg genom historien är en chimär och en omöjlighet.
Pfaff begår ett enkelt kategorifel: En nations uppgång och fall likställer han med mänsklighetens utveckling som Upplysningen definierar det. Dumheter!
Ett trivialt exempel: Sverige var en stormakt på 1600-talet. Kan man på allvar anse att Sverige idag, trots frånvaro av stormaktsstatus, är en för människorna sämre nation än på 1600-talet?
Det är nog så enkelt att William Pfaff har stirrat sig blind på stormaktsspelet, så att han likställer det med mänsklighetens framsteg. Det synsättet kanske är naturligt för en amerikan i etablissemanget, där nojan om förlorat världsherravälde är utbredd. Men om man ska betrakta historiens gång ur mänsklighetens synvinkel, så kanske man bör fokusera på andra aspekter än vilka stater som existerar under vilka perioder.