Filmen "Cloud Atlas" väver samman sex (6) olika berättelser som spänner över flera hundra år, från 1800-tal till en fjärran framtid. Dess tema är att allt hänger samman, vad vi gör i våra liv idag hänger ihop med vad som hände i det förflutna, och har konsekvenser långt in i framtiden. Pretentiös är bara förnamnet. När jag gick ut från biografen tänkte jag: "Ett magnifikt misslyckande". Men ett par dagar senare, efter att tankarna mognat, så har jag ändrat mig. Märkligt nog fungerar detta mastodontbygge.
Det har krävts en trio av regissörer för att göra filmen: Tom Tykwer ("Run Lola Run"), Andy Wachowski och Lana Wachowski ("The Matrix"). Resultatet är en myllrande berättelse som kräver att tittaren ägnar sin fulla uppmärksamhet åt skeendet. Skippa popcornen, du har inte ro att tugga dom. Det känns inte meningsfullt att här redogöra för berättelsernas innehåll, det skulle bli en alltför lång text.
Det jag gillar mest är nog att filmen inte ber om ursäkt. Inga upprepningar eller pedagogiska trick för att friska upp minnet. Däremot en visuell fest och en konsekvent stilistisk linje, där de sex olika berättelserna gestaltas inom helt olika genrer.
Listan av roller är nästan löjligt lång. I stort sett alla skådespelarna, med Tom Hanks, Halle Berry och Susan Sarandon som mest kända namn, spelar en ny roll i varje separat historia. Det åstadkommer en märklig kombination av förvirring och sammanhang, där karaktärernas samspel ibland tydliggörs genom att samma skådespelare spelar parallella roller i olika berättelser, ibland helt annorlunda roller. De bästa insatserna gör Doona Bae och Ben Whishaw i sina roller som Somni-451 respektive Robert Frobisher. Det är karaktärer som berör.
Filmen har ett fundamentalt moraliskt perspektiv på mänsklighetens historia. I tider när det ojas om förflackning, meningslöshet och tristess, så vågar denna film säga något annat. Det finns skeenden och handlingar som spelar roll.