Efter Jasenko Selimović artikel (DN 27 mars 2013) har debatten kommit att kretsa kring begreppet "strukturell rasism". Lawen Mohtadi intervjuar Selimović i Expressen 4 april 2013, och hennes utgångspunkt är att hon "inte förstår vad han menar" när han, påstår Mohtadi, förnekar existensen av strukturell rasism i Sverige. Mohtadi tycks anse att den strukturella rasismen är ett uppenbart faktum.
Man kan notera att vare sig Selimović eller Jonas Hassen Khemiri (DN 13 mars 2013) använde begreppet "strukturell rasism" i sina respektive artiklar. Det är något lurt här. Vad handlar detta om?
Det finns ett traditionstyngt tema inom filosofin som går ut på att varje ting har en inneboende egenskap som definierar det på ett avgörande sätt. En grundbult, en dominerande identitet, något som bestämmer dess väsen. En essens. Så har filosofer från Platon och Aristoteles hela vägen till Hegel och Marx resonerat. Jag tror att det är denna idén, essentialismen, som spökar.
Den intensiva debatten har fokuserat på frågan: Är Sverige i grunden ett rasistiskt samhälle, eller inte? Alltså: Hör det till Sveriges essens att vara rasistiskt? Det är så, tror jag, som man ska tolka begreppet "strukturell rasism".
Om Sverige till sin essens är rasistiskt, så lägger det ett mycket specifikt tolkningsmönster på olika företeelser:
Varje resonemang om att Sverige är mindre rasistiskt än andra samhällen kan viftas bort som en försköning, ytligt prat eller som ett illvilligt försök att blanda bort korten. Det är så man ska tolka hånandet av Selimović som antingen ett ointressant exempel eller som en Onkel Tom-figur. Har olika etniska minoriteter ovanligt jämlika levnadsvillkor i Sverige jämfört med andra samhällen? Bjäfs! Det handlar bara om fernissa som döljer den djupare sanningen att dom egentligen inte har en chans.
Varje exempel på rasism i Sverige ses å andra sidan som uttryck för en grundläggande egenskap i det svenska samhället. Polisens rasprofilering i samband med Reva, Billströms pratgrodor, allt sådant blir bekräftelser på att Sverige egentligen är rasistiskt. Varje företeelse som på något sätt kan tolkas som rasism, från glassen Nogger till barnboksfiguren Lilla Hjärtat blir flaggor, markörer, för den mörka hemligheten som ruvar under ytan.
Så resonerar man med hjälp essentialism: Man har skaffat sig en förmåga att se igenom samhällets inneboende ruttenhet. Att detta synsätt är så populärt beror förmodligen på att det är mycket slagkraftigt i retoriken. Om man vill platta till en debattmotståndare så underlättar det om man kan påstå att denne inte förstår/vill se/döljer de grundläggande förhållandena. Och det är därför som det är så frestande för den radikale att använda argumentet.
Jag tänker inte här argumentera mot essentialismen som sådan. Det har bland annat Karl Popper gjort i boken The Poverty of Historicism (1957).
Jag vill istället påpeka att om man köper det essentialistiska argumentet, exempelvis att Sverige är strukturellt rasistiskt, så innebär det ett problem för den som vill ha en progressiv politik. Man riskerar att ställas inför frågan: Har framsteg skett? Och kanske än viktigare: Är framsteg ens möjliga?
Om Sverige fortfarande är strukturellt rasistiskt, vad var då poängen med till exempel engagemanget mot apartheid i Sydafrika? Vi är ju lika goda kålsupare, i grund och botten, som den forna Botha-regimen? I sin iver att propagera för ytterligare förändring riskerar den progressive att glida från påståendet att förändringarna hittills inte varit tillräckliga, till att säga att de inte ens har varit viktiga. Kampen måste skärpas, och då finns en tendens att minimera de segrar som redan vunnits. De ledde ju inte hela vägen fram, strukturen finns kvar, alltså var det bara synbarliga segrar, illusioner.
Om ett samhälle är essentiellt rasistiskt, hur ska man då kunna ta sig ur detta eländiga tillstånd? Varje förändring blir ju med nödvändighet bara ett litet obetydligt steg. Det finns ingen förlösande åtgärd som kan rucka på grundvalarna. Kanske är politisk revolution det enda svaret? Men vi vet att inte ens en sådan räcker hela vägen. Sydafrika är ju inte fritt från rasism, trots den oerhörda omvälvning som skett efter avskaffandet av apartheid.
För den progressive finns här något mycket farligt. I sin iver att tydliggöra problemen, och radikalisera sin omgivning, så riskerar hon att hamna i synsättet att inget, hittills, har spelat roll. Samma talibaner, här som där. Samma manssamhälle, då som nu. Vi är alla rasister, trots allt.
Och det finns något värre: Steget till total cynism och uppgivenhet är inte långt. Om Sverige är strukturellt rasistiskt, då är varje försök till förändring i grunden omöjligt, så länge de vita bestämmer. Hur ska man kunna ta steget, genomföra den där magiska förvandlingen, från ett samhälle som är essentiellt rasistiskt till ett som inte är det?
Den frågan har inget bra svar. Om samhället har en essens, då måste man antingen förlita sig på den magiska revolutionen, à la Marx, eller så hamnar man i den reaktionära positionen att inget spelar någon roll. Den progressive som vill att något faktiskt ska ske, att något framsteg är bättre än inget framsteg, måste avstå från det essentialistiska resonemanget.
Stå emot pratet om den strukturella rasismen! Som Shakespeare skriver: That way madness lies.