Ian Morris, arkeolog och professor i historia vid Stanford University, har sammanfattat mänsklighetens historia i boken Why the West Rules - For Now. Det är en ca 650 sidor lång syntes av den senaste tidens forskning inom arkeologi och historia. Boken hålls samman av den tes Morris driver, som utgår från följande fråga: Varför är västvärlden idag den dominerande global aktören? Men inte nog med att Morris vill förklara historiens gång, han vill också förutsäga vad som komma skall.
Bokens grundläggande fråga kan också formuleras så här: Varför dominerar inte Kina? Och kommer de att göra det? Det är nämligen mellan Väst och Kina som kampen står, i Morris' skildring. I det långa svep över mänsklighetens historia som Morris gör är det i stort sett bara indianrikena i Syd- och Mellanamerika som alls diskuteras som möjliga konkurrenter, medan övriga forna riken, till exempel i Indien och Afrika, knappast nämns.
I Morris' definition av Väst ingår förutom dagens Europa och USA också alla riken som uppstod i det Morris kallar the Hilly Flanks, alltså ungefär Bördiga halvmånen. Det kan självfallet kritiseras. Till bokens bästa aspekter hör redogörelsen för Kinas historia parallellt med Västs. Man blir pinsamt medveten om hur okunnig man är om Kinas djupa historia.
Morris ger en bättre översikt av mänsklighetens historia än jag har sett någon annanstans. Boken borde översättas till svenska! Inte minst är beskrivningen av människans förhistoria fängslande. Det handlar om tiden från de första människoliknande varelserna till Homo sapiens utbredning från Afrika. Den beskriver sedan de första jordbrukssamhällenas uppkomst, och de riken som dessa utgjorde grunden för. Det är en fängslande sammanfattning som undgår det ytliga. Den lyckas vara rak om både vad som är känt och vad som är osäkert eller okänt, utan att bli akademiskt torr i tonen.
Faktum är att den mest kontroversiella aspekten av boken, dess tes om vilka krafter som verkar i historien, gör att berättelsen får stadga, och blir därigenom mer än bara en uppräkning av en rad händelser. Det blir en historia, inte bara historia. Bara av den anledningen kan man förlåta Morris hans fräckhet att påstå sig ha identifierat historiens mönster.
För att kunna göra jämförelser mellan samhällen baserat på något annat än lösa tyckanden formulerar Morris ett index som mäter social utveckling, i en speciell betydelse:
[...] basically, a group's ability to master its physical and intellectual environment to get things done. Putting it more formally, social development is the bundle of technological, subsistence, organizational, and cultural accomplishments through which people feed, clothe, house and reproduce themselves, explain the world around them, resolve disputes within their communities, extend their power at the expense of other communities, and defend themselves against others' attempts to extend power. Social development, we might say, measures a coumminity's ability to get things done, which, in principle, can be compared across time and space.
Hur mycket makt ett samhälle har, skulle man kunna säga. Indexet räknas fram från mätbara parametrar som han anser speglar social utveckling, och som det är möjligt att uppskatta ungefärliga värden för över historiska tidsrymder. Det skulle leda för långt att här diskutera det i detalj. Noteras bör att detta index inte handlar om moral, lycka, eller värderingar. Huruvida ett samhälle är moraliskt bättre avgörs inte direkt av indexet. Morris resonerar inte heller i termer av värdeomdömen om de olika samhällena.
Morris konstaterar att Väst har legat högre än Kina i social utveckling ända sedan de första jordbrukssamhällena, tills omkring 100 CE (CE = efter Kristus), när Västs sociala utveckling började gå bakåt i och med romarrikets sönderfall. Kring 500 CE gick Kinas sociala utveckling om Väst för första gången, och de behöll ledningen fram till ca 1750 CE, när den industriella utvecklingen parat med kolonialismen gjorde att Väst lyfte som en raket, och lämnade Kina långt efter sig. Hans poäng är att Väst inte alltid har legat före Kina. Den sociala utvecklingens faktiska förlopp gör det därför svårt att hävda att den kan förklaras av något enkelt förhållande.
Så hur förklarar Morris den sociala utvecklingen? Han har en materialistisk historiefilosofi i den meningen att materiella förhållanden, som geografi, klimat, odlingsmöjligheter och vilka växt- och djurarter som finns att tillgå, som tillsammans med nivån på samhällenas teknologi avgör vilka samhällen som utvecklas snabbare än andra under en viss epok. Morris tar för givet att människors drivkrafter och ambitioner är i stort lika över tid och rum. När samhällen når taket för vad tillgängliga teknologier förmår, eller när klimatet förändras, så kan utvecklingen stanna upp och gå bakåt.
Så Morris' förklaring till varför Väst idag dominerar världen är att geografins, klimatets och naturtillgångarnas lokalisering mer eller mindre gjorde det oundvikligt att Väst skulle dominera givet de teknologier som fanns tillhanda. Hade till exempel Amerika legat närmare Kina, hade Atlanten varit så stor som Stilla Havet är, hade förutsättningar för en kolonisering av Amerika från Kina funnits, och Europa skulle ha hamnat på efterkälken.
Det är således ett fascinerande komplext resonemang, där både slumpen i form av kontinenternas utseende och läge, klimatets skiftningar, parat med allmänmänskliga lagar om hur människor anstränger sig för att hålla sig vid liv och få det bättre, som tillsammans driver utvecklingen.
Men håller det? Det grundläggande problemet med Morris' tes är att den faller in i en avskräckande tradition av historiker, samhällsvetare och filosofer med namn som Platon, Hegel och Marx, som hade (radikalt olika) övertygelser om vilka historiens drivkrafter var, och därför kunde förutsäga vad som komma skulle. Hela denna ansats, kallad historicism, har kritiserats hårt av den liberale filosofen Karl Popper, som i sina verk The Open Society and Its Enemies (1945) och The Poverty of Historicism (1957) bland annat visade hur historicismen har lett till politiska katastrofer som nazismen och kommunismen. Just den anklagelsen är dock inte speciellt relevant gentemot Morris, eftersom han inte är aktivist; han syftar inte till att genomdriva ett politiskt program, och hans tes lånar sig knappast heller till det.
Ett av Poppers argument mot historicismen bygger på insikten att ny kunskap alltid har haft stor, kanske avgörande, betydelse för historiska skeenden. Det kan handla om allt från nya teknologier (plogen, kvarnhjulet, stigbygeln, pilbågen, penicillinet, datorn...) till ny vetenskap och nya teorier om moral och rätt. Popper säger att det är principiellt omöjligt att förutsäga vilken ny kunskap som kommer att frambringas, eftersom en sådan förutsägelse i sig med nödvändighet skulle kräva att man får just den kunskapen. Man kan inte förutsäga webbens utveckling år 1985 utan att först faktiskt ha utvecklat webbteknologin, eftersom dess detaljer bestämde det sätt på vilken den sedan faktiskt påverkade världen.
Med det argumentet i bakhuvudet är det intressant att se hur Morris nalkas just frågan om kunskapens, teknologiernas, inverkan på historien. Han hävdar inte att den har varit liten, snarare tvärtom. Den utgör en mycket viktig drivande faktor. Men Morris upprepar ofta följande fras:
Each age gets the thought it needs.
Morris menar att tänkandet under en viss epok bestäms av vad det samhället behöver. De intellektuella ställer de frågor som den sociala utvecklingen tvingar på dem.
Jag tror det är här som Morris' anspråk på att kunna förutsäga historien faller samman. Denna fras återkommer med oroväckande ökande frekvens ju närmare vår tid han kommer i berättelsen, och dess funktion är att förminska det unika i de insatser som uppfinnare, forskare, skribenter och andra intellektuella har gjort. De nödvändiga tankarna skulle ändå ha framkommit, på något sätt, hävdar Morris.
Men så kan det inte vara: Man kan visserligen erkänna att samtidens problem utgör en bas för kunskapens utveckling, men man måste också inse att ny kunskap i sig utgör en del av landskapet för den vidare utvecklingen. Därför kan unika tankar och idéer få en avgörande betydelse för utvecklingen genom återkoppling, självförstärkning och korsbefruktning mellan gammal och ny kunskap på sätt som är omöjliga att förutsäga.
Så det är inte så förvånande att Morris slutkapitel, där han vill förutsäga var utvecklingen kommer att ta vägen, är bokens svagaste. Visst finns där intressanta iakttagelser, men också alltför många vaga resonemang.
Men för den som inte tror på projektet att förutsäga historien, så spelar det inte så stor roll. Resten av Morris bok är en magnifik sammanfattning av världshistorien.