Det finns ett intressant gemensamt tema i flera av de upphetsade debatter som pågår just nu: Vem får egentligen säga något?
Det första exemplet är Moa Matthis som 30 sept 2013 skriver i Dagens Nyheter om det hon kallar "missionärspositionen" (oj, så fyndigt!) i svensk rasismdebatt:
Det mest intressanta med Zarembas artikel är hans uppfattning att han har både förmågan och rätten att bestämma vad som är ”det största problemet för de etniska minoriteterna” och vilka frågor som förtjänar uppmärksamhet. En uppfattning han för övrigt delar med ett antal av DN:s kultur- och ledarskribenter.
Vem eller vad är det som ger dem den auktoriteten? Kunskap? Erfarenhet? Och varför används ett utmärkt reportage i den egna tidningen som en förevändning för att än en gång förlöjliga dem som inte erkänner den auktoriteten?
Det centrala ordet här är "bestämma": Matthis menar att när Zaremba, med flera, hävdar sin mening, så försöker de bestämma över andra. Intressant. Om man använder sin yttrandefrihet, och argumenterar för sin ståndpunkt, så är det alltså ett auktoritärt övergrepp, menar Matthis.
Det är en tankefigur som har mycket gemensamt med Lidija Praizovics resonemang när hon kritiserar Johanna Langhorst i en recension av dennas bok i Aftonbladet 4 juli 2013:
... hon är auktoriteten som gör vad hon vill, [Tenstaborna] tvingas på hennes tolkningar av dem.
Praizovic intar ståndpunkten att det en "välvillig vit medelklass" gör bäst är att "låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla". Alltså: vissa debattörer göre sig ej besvär, de ska vara tysta. Praizovic argumenterar för något som måste betecknas som en slags debatt-apartheid. Ingen får uttala sig om något som rör annat än den egna gruppen.
Ett ytterligare, något mer sofistikerat, exempel är Jan Helin som i Aftonbladet 29 sept 2013 skriver:
Min egen spaning är att just liberala opinionsbildare har ett särskilt problem som är mycket tydligt i Hanne Kjöllers fall:
Hon tänker att det hon tycker är sanningen. Det är ett riskfyllt antagande. Också liberalt tyckande är en politisk uppfattning.
Opinionsjournalistik blir oftast klarare för läsaren om de politiska förtecknen är tydligt vänster eller tydligt höger. I mittfåran får skribenter inte sällan för sig att de ägnar sig åt objektiv sanning, trots att de får betalt för att vara subjektiva.
Helin retar sig på att Kjöller gör anspråk på att ge en sann bild, och att hennes kritik av andra journalisters rapportering förutsätter att hon, Kjöller, har mer rätt än de. Eftersom Kjöller har beslagits med ett sakfel, så finner Helin det onödigt att diskutera det som är Kjöllers huvudtes, att opinionsjournalistiken i Janne Josefssons kölvatten avsiktligt vinklar nyheter för att frammana en viss bild. Helins slutsats är att Kjöllers bok bara handlar om politik, och då är sanning inte längre relevant.
Poängen i Helins resonemang är att Kjöller inte har rätt att driva sin tes. Hon är politisk, och då är det illegitimt att påstå sig ha rätt. Själv vill Helin rättfärdiga sitt eget journalistiska värv genom att uppskattande citera Åke Ortmark:
Det bästa är kanske att betrakta [boken] som ett collage av infall, en essä styrd av en strävan att trots allt inte ta sig själv så förbannat allvarligt.
Jag tror det är fler än Kjöller som tar sig själva på allvar, eller snarare, som tar det de skriver på allvar. Och tur är väl det. Att försöka genomföra konsekventa resonemang och noggranna analyser är självfallet svårt, och misslyckas ofta. Men är det ett skäl till att sluta försöka?
Som Helin resonerar så är det tydligen bäst om man som "opinionsjournalist" är sådär litet lagom loj i sitt engagemang. Man kan på sin höjd få slänga ur sig några åsikter litet hipp som happ, med en avslutande brasklapp, typ, "tycker lilla jag, trala." Jag tror inte Helin egentligen tycker så. Trist bara att han vill kokettera med den inställningen.
Om man nu hämtar andan lite grann, kanske man orkar erinra sig att yttrandefriheten innebär att en debattör faktiskt får yttra en mening även om den är anstötlig för vissa. Samt att de som tagit anstöt har rätt att ge svar på tal. Om man vill ha debatt kanske det är en dum idé att kräva att andra ska hålla käften.