Daniel Kahneman, Nobelpristagare i ekonomi år 2002, sammanfattar i boken Tänka, snabbt och långsamt resultaten av sin forskning om hur människor faktiskt tänker, bedömer, värderar och väljer. Det handlar om att ifrågasätta den utgångspunkt som är gängse inom till exempel klassisk ekonomisk teori, nämligen att människan alltid resonerar rationellt för att välja det bästa alternativet i varje given valsituation.
Han önskar sig att bokens budskap "ska berika det ordförråd vi använder när vi talar om andras bedömningar", till exempel när "vi skvallrar på fikarasten". Och kanske också att vi ska kunna resonera om våra egna bedömningar på ett mer upplyst sätt.
Kahnemans och andras rön inom beteendevetenskap har implikationer för långt mer än bara ekonomi. Diskussionen sträcker sig från neurologiskt baserade fenomen som enkla synvillor, hela vägen till etiska och politiska diskussioner om människan och samhället. Kahneman håller sig i boken ganska nära till de empiriska resultaten, och den enda gång han egentligen rör sig in på djupare vatten handlar det om ekonomisk politik, där han gillande refererar till Richard Thalers och Cass Sunsteins bok Nudge (2009) som förespråkar en så kallad paternalistisk libertarianism. Men jag tror beteendevetenskapens rön har vidare filosofisk relevans än så.
Kahneman använder en modell om två olika system i människans sinne för att beskriva de rön som han och Amos Tversky (som avled innan Nobelpriset tilldelades Kahneman) har kommit fram till. Han använder de neutrala termerna "System 1" och "System 2". System 1 är det snabba, intuitiva tänkandet, som bygger på automatiska processer. System 2 är det reflekterande tänkandet, som utför de resonerande, eftertänksamma övervägandena. Det är ett slags kontrollsystem. Kahneman diskuterar inte den underliggande fysiologin bakom dessa system, men man kan reflektera över den svenska termen "ryggmärgsreaktion", som förmodligen fångar en del av vad System 1 handlar om. System 2 kräver ansträngning, och är därför i viss mening lättjefullt, medan System 1 fungerar snabbt och synbarligen utan någon speciell insats.
En viktig aspekt av System 1 är att de intuitiva bedömningar det levererar uppvisar systematiska snedvridningar som bland annat beror på hur problem eller frågor presenteras.
I bokens början ger Kahneman ett exempel: Läsaren får veta att en person Steve är väldigt blyg och tillbakadragen, är ordningsam, har behov av struktur i sitt liv, och är noga med detaljer. Är det troligast att Steve är bibliotekarie eller bonde? De allra flesta säger spontant: bibliotekarie. Men om man betänker att det i ett lands befolkning (USA eller Sverige) många fler personer är bönder än bibliotekarier så borde det statistiskt rimliga svaret vara: Bonde. Det finns ju bland bönder förmodligen en stor andel som uppfyller den beskrivning som givits.
Orsaken till det felslut System 1 i det här fallet levererar är det tar tag i den information som fanns omedelbart vid handen (karaktärsbeskrivningen) och matchar den med lättåtkomliga associationer i minnet. Bara om System 2 engageras finns det en chans att man kan komma att överväga hur det är med den grundläggande statistiken i exemplet. Och System 2 är lättjefullt, och skulle bara kicka igång ifall det utmanades direkt, kanske med en uppmaning typ "tänk på hur stora yrkesgrupperna är".
Kahneman redogör på ett strukturerat sätt för de olika typer av snedvridningar hos System 1 som beteendevetenskapen har utforskat. Ett exempel är hur formuleringen av en fråga påverkar utfallet på ett ibland mycket subtilt sätt. Inramningen av frågan genom den inledande beskrivningen spelar stor roll för vilket svar System 1 kommer fram till. Det kan räcka med att nämna vissa ord i en helt orelaterad text innan man ställer frågan.
En viktig poäng är att System 1 egentligen är helt fantastiskt i sin förmåga att leverera snabba och korrekta svar utan ansträngning. Men det finns alltså situationer där det fallerar på ett förutsägbart sätt.
Ett exempel på hur inramningen påverkar vårt sätt att resonera är följande: I en bostadsrättsförening fanns en styrelselokal som lätt skulle kunna göras om till en etta och säljas för att förbättra föreningens ekonomu. Frågan om det skulle ske togs upp. De flesta i styrelsen började fundera på var man då skulle mötas någonstans, och var skulle man ha alla pärmarna? Då påpekade någon: Om vi idag inte hade haft denna lokal, utan frågan istället hade varit: Ska föreningen köpa in en etta i huset (när tillfälle gavs) för att göra en möteslokal av den? Hade någon då alls betraktat det som ett viktigt argument att man fick någonstans att ha styrelsens pärmar, om det skulle kosta flera hundratusentals kronor? Kahnemans analys av detta scenario skulle utgå från det han kallar besittningseffekten: Ungefär: Man vet vad man har, men inte vad man får. Inte helt oväntat, styrelsen beslutade att inte sälja lokalen.
Det skulle ta för mycket plats att här referera alla olika typer av snedvridningar som Kahneman beskriver. Läs boken! Den är visserligen aningen för lång för sitt eget bästa (som så ofta med amerikanska populärvetenskapliga böcker), men det är verkligen värt besväret. Den svenska översättningen är i huvudsak bra, men det finns vissa skavanker där svengelskan blir tydlig. Och Kahnemans påhittade term "misswanting" översätts till "missvilja" när jag tror "felönskan" hade varit mycket bättre.
Kahneman går inte in på varför System 1 har de brister som det har, vilket rimligen måste ha någon form av evolutionär grund. Man kan fundera på varför människan till exempel har en sådan tydlig förkärlek till att behålla det man redan äger, istället för att rationellt överväga alternativ som innebär större framtida rikedom. Boken har visserligen ett avsnitt som heter "Biologi och rationalitet", och evolutionen nämns, men dessa resonemang är besvikelser.
Men det är nog orättvist att kräva mer av Kahneman, som ju inte forskat om de frågorna. Rimligen har andra forskare undersökt den evolutionära grunden för de icke-rationella beteendemönster Kahneman redovisar. En aspekt som jag kan föreställa mig spelar roll är spelteori, alltså hur två aktörer ser på en valsituation där den enes val påverkar utfallet för den andres del. I en evolutionär situation kan jag tänka mig att sådana överväganden kan betyda att strikt sett irrationella val i själva verket är de minst dåliga på lång sikt.
Kahnemans resultat har en vidare filosofisk relevans, även om han själv inte går in på det. Jag tycker det till exempel är uppenbart att frågan om människans självmedvetande har mycket med System 2 att göra, alltså det resonerande, eftertänksamma jaget. Och därifrån till ståndpunkten att språket spelar en central roll för System 2 är steget inte långt. En hypotes kan vara att System 2 blev den korrigerande mekanism som gav människans förfäder en konkurrensfördel i vissa situationer. Så även om System 1 är utmärkt i många sammanhang, så kan System 2 ses som en vidareutveckling som är intimt kopplat till det reflekterande självmedvetandet och språket.
Man kan gå längre utmed den linjen. Resonemang om människans moral berikas av Kahnemans resultat. Det mänskliga samhällets civilisatoriska utveckling, som bland annat Steven Pinker har beskrivit i boken The Better Angels of Our Nature (som jag kommenterat kort här), kan ses i ljuset av distinktionen mellan människans System 1 och 2. Även om människan, primater, eller kanske till och med vissa andra högre djurarter, har vissa medfödda moraliska instinkter, så måste dessa rimligen höra till System 1. Vi vet att System 1 inte är ofelbart: Kahneman och andra har visat att moraliska intuitioner ibland kan visas vara antingen inkoherenta eller helt orimliga. Därav följer att de filosofier som ser tillbaka till det ursprungliga tillståndet som grundet för moralen, och civilisationen som en korrumperande influens, har fått saken helt om bakfoten.
En ytterligare slutsats är att moralisk intuition på sin höjd kan vara en utgångspunkt för moralfilosofi. Om människans oreflekterade intuitioner kan vara behäftade med så allvarliga felslut som Kahneman redogör för, då kan inte moralisk intuitionism vara sann. En utvecklad och hållbar moralisk hållning måste bygga på eftertanke och reflektion.
Det finns de som drar slutsatsen av Kahnemans och beteendevetenskapens rön att människan är hopplöst irrationell, och att den klassiska frihetsideologi som på avgörande sätt bygger på idén om en rationell människa därmed har visats ohållbar. Men då är det dags att påminna om System 2: Det reflekterande, eftertänksamma, korrigerande tänkandet. Även om beteendevetenskapen fokuserat på hur System 1 fungerar, så bygger hela tankemodellen på existensen av båda systemen. Om en människa blir medvetandegjord om hur System 1 väljer fel i vissa lägen, så ökar möjligheterna för System 2 att korrigera reaktionerna. Rationalitet är alltså något som kan övas upp. Där finns en potential till utveckling.