Det är inte var dag en litteraturkritiker jublar över en forskningsrapport i den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Science. Maria Schottenius gör det i Dagens Nyheter 7 okt 2013 i en olänkbar notis. Rapporten publicerades 3 okt 2013 på Science Express (PubMed:24091705) och är skriven av David Comer Kidd och Emanuele Castano. Den handlar om huruvida personer som just har läst en novell eller annan kortare text blir bättre på att avgöra vilket sinnestillstånd en annan person befinner sig i.
Termen "theory of mind" syftar på den förmåga man har att förstå vilket sinnestillstånd en annan människa befinner sig i, och ses allmänt som en mycket viktig komponent av människans sociala förmåga. Det experiment forskarna utför är att ett antal personer (ca 60-100) får läsa olika texter, antingen skönlitteratur (alltså "fin" litteratur"), eller populärlitteratur, sakprosa, eller ingen text alls. Sedan får de göra olika tester för hur bra de kan tolka andra människors sinnestillstånd.
Slutsatsen i stort är att skönlitteratur är bättre än populärlitteratur, som är bättre än sakprosa eller ingen text alls. Personer som läst skönlitteratur blir alltså bättre på att avgöra andra människors sinnestillstånd. Därav Schottenius jubel.
Men man kanske ska ta det med en nypa salt: För det första har forskarna bara utfört experiment som mäter en omedelbar effekt. Försöken säger inget om någon varaktig effekt. Forskarna hävdar att långsiktiga effekter är rimliga, men deras argument för det är enligt min mening svagt.
För det andra syns ingen signifikant effekt av vare sig ålder, kön, utbildning, och en del andra faktorer i de flesta av experimenten. Är inte det litet konstigt? Det sägs ju ofta att kvinnor är bättre än män på att läsa skönlitteratur, så borde det inte ha avspeglats här? Och att inte ålder har en effekt är mycket märkligt, tycker nog jag.
Man kan för övrigt notera det ironiska i hur forskarna själva behandlar sitt språk. Att läsa artikeln är som att äta sågspån istället för müsli.
En sista varningens ord: Är det så givet att personer som blir bättre på att avgöra andra människors sinnestillstånd också blir bättre rent etiskt och medmänskligt? Detta tas ofta för givet. Men elakingar kan ju dra nytta av ökade kunskaper om andra personer för att lura och bedra dom. Gör skönlitteratur människan mer etisk eller inte? Där har vi nästa fråga.