Hans Ruin visar i sin artikel om Martin Heidegger i Dagens Nyheter 11 november 2013 (ej länkbar) att han är slingerbultarnas mästare. Han skriver med anledning av att Heideggers mest kända verk "Vara och tid" har utkommit i ny svensk översättning.
Som jag har diskuterat tidigare (här och här) så är det ostridigt att Heidegger var nazist. Detta faktum berör Ruin sålunda:
Den politiska utvecklingen i Tyskland och Heideggers inledande ställningstagande för Nationalsocialisterna 1933 påverkade tveklöst bokens fortsatta mottagande, inte minst i Tyskland där han alltjämt är omstridd.
Det är allt.
Därmed fullföljer Ruin sin linje från boken "Frihet, ändlighet, historicitet": Att med alla till buds stående medel förminska det besvärande faktum att Heidegger var nazist. Han gör det skickligt, så att inga direkta lögner uttalas. Men hans text slingrar sig värre än en nyinfångad ål. Han skriver "inledande ställningstagande", men det varade alltså åtminstone hela vägen till krigsslutet.
Så låt mig påminna om några enkla fakta:
Min tes är att Heideggers filosofi är helt kongruent med nazismen, och att hans ställningstagande inte var ett "feltramp", såsom Ruin skriver i sin bok.
Hur såg denna kongruens ut? Man finner ledtrådar i Ruins text i Dagens Nyheter:
Hos Heidegger vilar vår teoretiska vetenskapliga förmåga på ett för-teoretiskt liv, ett spontant, kännande och historiskt präglat umgänge med ting och människor, i rörelse mot vår egen död. Boken växer på så vis till en uppgörelse med den moderna vetenskapliga världsbilden.
Här känner man igen de tankar om spontanitet, känsla, genuina relationer och dödsfascination som var en del av den romantiska reaktionen mot upplysningstänkandet. Gentemot utveckling och framsteg ställs längtan tillbaka till en sannare tillvaro i det förflutna. En reaktionär dröm, som var en förutsättning för nazismen, och som kan sägas ha blommat ut i fulländning hos den.
Till sist handlar det om att leda filosofin tillbaka till den punkt där den själv först tog till orda och stöpte världen i begrepp.
En så tydlig antirationalistisk programförklaring som man kan begära! Det är detta som är kärnan i Heideggers tänkande. Riktningen i hans tänkande är inåt, nedåt, bakåt. Han söker efter en fast grund att stå på. Han gör det i sina resonemang om varats innersta väsen. Då blir det helt konsekvent att förlora sig i reaktionära drömmar.
Man kan notera att Heideggers utgångspunkt var Edmund Husserls fenomenologi, som i sin tur tog sin början i positivismen, en filosofisk strömning som också sökte den fasta punkten för all kunskap, men som gjorde det i sinnenas obefläckade dataström. Positivismen associeras ofta med det naturvetenskapliga tänkandet, och man kan spekulera i om inte Heideggers tydliga hat mot just naturvetenskapen har sin början i detta förhållandet.
I en intervju mot slutet av sitt liv sade Heidegger: "Endast en gud kan rädda oss." Det var nog en tanke som han haft länge. År 1933 trodde han sig ha funnit den guden.
PS.
I min bokhylla har jag ett sönderfallande exemplar av "The Rise and Fall of the Third Reich", en historia över Tredje Riket skriven av den amerikanske journalisten William L. Shirer som levde och verkade i Tredje Riket under första hälften av dess existens. Jag kollade om det stod något om Martin Heidegger. Jag fann följande:
A large majority of professors, however, remained at their posts, and as early as the autumn of 1933 some 960 of them, led by such luminaries as Professor Sauerbruch, the surgeon, Heidegger, the existentialist philosopher, and Pinder, the art historian, took a public vow to support Hitler and the National Socialist regime.
"It was a scene of prostitution," Professor Roepke later wrote, "that has stained the honorable history of German learning."