Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker undrar hur demokratin egentligen mår i en debattartikel i Dagens Nyheter 30 nov 2013. De ser demokratiska problem med att partierna inte förmår utforma ideologiska program, och att de stora partierna synbarligen uppehåller sig vid mitten av den politiska skalan.
Jag har tidigare diskuterat denna önskan efter mer ideologi i politiken, något som ofta efterlyses, inte bara från socialdemokrater, utan även liberaler och konservativa. Min tes är att den brist många upplever i politiken inte främst handlar om för litet ideologi per se, utan om för få seriösa förslag till reformer och samhällsförändringar. Om en politisk rörelse upplevs bekymra sig om ett faktiskt samhällsproblem, och har förslag på någorlunda konkreta åtgärder, så stärker det partiets trovärdighet, vilket indirekt också vitaliserar demokratin.
Självklart måste både problembeskrivning och åtgärdsförslag hänga ihop med partiets ideologi, kanske till och med vara helt sprungna ur den. Det kan vara viktigt för partiet självt. Men det är inte självklart att det är viktigt för folk i allmänhet. Jag är övertygad om att folk vill ha just beskrivningar och förslag som de kan ta på allvar. Bjereld och Demker hänvisar ofta i andra sammanhang till opinionsundersökningar när de talar om folks åsikter och önskningar. Har de stöd för synen att folk vill mer ideologi? Har det ställts frågor i dessa undersökningar i syfte att utröna om det inte snarare är specifika samhällsproblem som folk vill ha förslag till lösningar på? Jag undrar?
Jag tror att Bjereld och Demker tänker fel: De traditionella partierna kan inte pressa tillbaka populister (läs: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) genom att bli mer ideologiska. De kan bara göra det genom att ta sig an de viktiga samhällsproblemen, formulera sin analys av dem, och fundera fram åtgärdsförslag som framstår som seriösa.