Är förespråkare av en generös invandringspolitik lika goda kålsupare som invandringsfiender typ Sverigedemokraterna? Jo, till den barocka slutsatsen kommer kolumnisten Lena Anderssons i Dagens Nyheter 14 dec 2013. Hennes resonemang har kallats "klartänkt" av vissa liberala kommentatorer, men är i själva verket ett reductio ad absurdum, alltså ett resonemang vars orimliga slutsatser visar att åtminstone någon av dess premisser är felaktig.
Det bästa man kan göra av ett haveri är att dra lärdom av det. Det gäller även intellektuella härdsmältor, kanske speciellt ett sådant som orsakas av en skribent som annars hävdar progressiva idéer på ett föredömligt sätt. Låt oss därför försöka förstå varför Andersson hamnar så snett.
Andersson skriver:
[...] det mest upprörande i denna fråga [är] att kollektivet svenskar alls har möjlighet att besluta om var utsocknes får leva och arbeta; att svenskarna (och alla andra nationers medborgare) ser sig som en bostadsrättsförening, en gated community, och att Sverige (liksom andra nationer) betraktar sig som en adelssläkt med en förläning och ett familjeråd där man röstar om vilka som på nåder får gifta in sig och få del av privilegierna och arvet, prisgivna åt släktens avgöranden rörande skälens hållbarhet.
Hur har mänskligheten lyckats med att göra denna stamimpuls till höjden av demokrati?
Notera de retoriska knepen: Hon använder en rad skrämselord: "bostadsrättsförening" (det är ju fult, det vet alla), "gated community", "adelssläkt", "familjeråd", "stamimpuls". Redan här finns anledning att bli misstänksam.
Andersson utgår från att människan har en rätt att bosätta sig var som helst. Men hennes exempel med bostadsrättsförening är inte så väl valt i detta sammanhanget, för det torde stå klart att det inte finns någon mänsklig rättighet för vem som helst att bosätta sig i den bostadsrätt som jag äger. En mänsklig rättighet som det torde råda stor enighet om är att varje människa har rätt till en egen sfär. Det innefattar inte bara åsikter och handlingsfrihet, utan även en rymd, ett område, ett hem, dit ingen annan får klampa in oinbjuden.
Så vi kan redan där konstatera att Anderssons retorik faller platt. Det finns ingen rätt för en människa att bosätta sig exakt var som helst. Det finns begränsningar.
Men ett hem är inte samma sak som en nation. Så om vi bortser från det egna hemmet, så kanske Andersson har rätt? Här når vi till den springande punkten: Har människan en rätt att bosätta sig var som helst? Alltså flytta som man vill mellan nationer? Andersson, så ateist hon är, tror naturligtvis inte att någon sådan rätt är bokstavligen gudagiven. Rättigheter är istället ideal som vi vill att samhällets utformning skall uppfylla. Den observationen tror jag är rimlig, och kan omfattas av många.
Mänskliga rättigheter är alltså idéer, ideal, som behöver materialiseras på något sätt för att vara intressanta. Samhällets institutioner och praktik måste infria idealen för att människors liv ska kunna påverkas. Det betyder att en rättighet kan vara mer eller mindre uppfylld i varje givet, faktiskt existerande, samhälle. Samhällen kan helt enkelt vara olika bra på att uppfylla ett visst ideal. Den insikten är både deprimerande och hoppingivande.
Deprimerande på det sättet att vi aldrig kan nå ett samhälle som på ett perfekt sätt kan uppfylla idealen. Hoppingivande genom att det faktiskt finns en möjlighet att göra framsteg. Saker och ting kan bli bättre, även om dom inte kan bli perfekta.
Så är det också med rätten att bosätta sig var som helst. För inte så länge sedan var det mycket svårt för många i Sverige att flytta från landet till staden eller mellan olika delar av landet. Allehanda institutioner som skråväsende och lösdrivarlagar var ämnade att se till att folk höll sig på sin plats. Under 1800-talets slut var det på fullt allvar tal om att förbjuda fattiga svenskar att utvandra till Amerika. I Sovjet på sin tid, och i Kina idag, finns inrikespass eller liknande system, som syftar till att hålla folk på den plats som överheten anvisar.
Vårt svenska, europeiska, faktiskt existerande samhälle, är på denna punkten mycket bättre än det någonsin varit. Vår rörelsefrihet är idag mycket större än förr, och detta spelar roll, trots att friheten inte är total. Detta är ett problem för Andersson: Om hon tar sin ståndpunkt på allvar, så måste hon tycka att dagens rörelsefrihet är värdelös, därför att den inte uppfyller det perfekta idealet om total rätt till att flytta exakt vart man vill.
På ett märkligt sätt faller Andersson in i samma position som de som dömer ut Sverige som ett rasistiskt samhälle: Varje enskilt tecken till rasism i samhället tas till intäkt för att hela samhället är genomruttet. I Anderssons retorik heter det att den som är för en generös invandringspolitik är av samma skrot och korn som Sverigedemokraterna. Så låter extremister. Allt eller inget!
Ett tecken på att Andersson innerst inne förstår att hon har ett problem är att hon hymlar. Hon undviker nämligen noggrant den fras som bäst beskriver hennes position: Fri invandring. Ett av de problem som fri invandring idag skulle leda till är att våra välfärdssystem med stor sannolikhet skulle braka ihop. På detta svarar Andersson att
Vi måste skydda ”våra egna”, annars ryker den gemensamma välfärden, lyder i klartext den hållning som gemenskapstanken rymmer. [...] Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra.
I klartext: Andersson vill avskaffa välfärdssystemet. Det har hon även antytt i en tidigare krönika. Endast då får hon ekvationen att gå ihop. De liberaler som har blivit imponerade av hennes resonemang må därför besinna sig.
Anderssons slutsats är:
En generös invandringspolitik och en ogenerös vilar på samma grundval, vår rätt att avgöra människors vandringar.
Detta är inget annat än en förolämpning. Det är en förolämpning mot de politiker som i regeringen och utanför den arbetar för en mer generös och bättre fungerande flyktingpolitik. Andersson säger nämligen att de är av samma sort som Jimmie Åkesson, så länge de inte inför totalt fri invandring.
Det är också en förolämpning mot de som arbetar för mänskliga rättigheter av olika slag. Det handlar nämligen om huruvida man tar såpass allvarligt på sina ideal att man vill se dom förverkligade, om än ofullständigt, istället för att bara orera högstämt om dom. Om man menar allvar så kan man inte låta sig förföras av de starka ordens tjusningskraft, det gäller att se sanningen i vitögat och fundera kring hur idealen ska kunna förverkligas.
De reformister som arbetar för större rörelsefrihet, för en mer generös flyktingpolitik, för bättre mottagande av flyktingar, ska därför se Anderssons angrepp för vad det är: En intellektuells fall ner i extremistfällan. Verkligheten är i slutändan mer intressant är idéernas värld.