Birgitta Ohlsson skriver i Dagens Nyheter 23 jan 2014 om "att kvinnor i Europa utbildar sig och sedan stannar hemma är värre är brain drain." Att kvinnor förvärvsarbetar till så låg grad i stora delar av Europa innebär välfärdsförluster för dem själva och samhället.
Ohlssons artikel är bra av flera skäl. Dels därför att hon helt enkelt har rätt, men dels också därför att Ohlsson därmed uppmärksammar ett fält av politiken som hon annars inte har haft en stark profil inom: Frågan om ekonomisk förändring och välfärdens framtid.
Det är ju en offentlig hemlighet att Ohlsson är kandidat till posten som partiledare för Folkpartiet efter Jan Björklund. Därför är det ett stort problem att hon varit så fokuserad på vad man skulle kunna kalla liberalt "enkla" frågor, alltså värderingsfrågor där det inte behövs något större tankearbete för att identifiera den liberala linjen, typ monarkins avskaffande.
Tyvärr inbegriper inte sådana "enkla" liberala frågor de stora utmaningarna för framtiden. Där handlar det istället om frågor som gäller välfärd, näringsliv, bostäder, arbetslöshet, utbildning, miljö, energi, och nya teknologiers påverkan på samhället. Det behövs politiker som engagerar sig i att finna nya vägar för en positiv utveckling vad gäller dessa "tunga" frågor. Det finns inget enkelt sätt att härleda reformförslag inom dessa frågor ur liberala grundvärderingar, utan det krävs mer tankekraft och kreativitet.
Monarkins vara eller inte vara är förmodligen en av de minst viktiga frågorna idag, tätt följd av könskvotering av börsföretagens styrelser. Och även om andra liberala värderingsfrågor är viktigare än så, så finns det en problematisk tendens bland många inom Folkpartiet som talar mycket om den liberala ideologin. De tycks tro att sådana frågor spelar en huvudroll för den svenska samhällsutvecklingen och för väljarna. Men vad många väljare vill ha är en berättelse om framtiden. Därför måste Folkpartiet ägna mer kraft åt de tunga samhällsproblemen, där frågan om ekonomins förändring och människors framtidsutsikter står i centrum.
En liten fotnot: Det är närmast komiskt att se hur vissa mer konservativa skribenter har reagerat på Ohlssons artikel. Fredrik Segerfeldt skriver på sin blogg att den är ett "återfall i forna tiders arrogans" när Sverige skulle läxa upp andra länder.
[Artikeln är] ett exempel på hur en svensk tycker att resten av Europa ska lära sig av de rationella och hypermoderna svenskarna: ”In sviiden vi have a system.”
Segerfeldt tillstår visserligen att "Sverige är rent objektivt ett av världshistoriens mest framgångsrika samhällen." Men problemet med Ohlssons artikel sägs vara att
Dels uppfattas det som arrogant, besserwissrande. Vilka är vi, ett litet irrelevant land i norra Europas utkant, att gå runt och läxa upp de andra européerna hur man fixar ett perfekt samhälle? Dels utgår det från att de andra delar våra grundvärderingar, mål och uppfattningar om vad ett gott samhälle är.
Detta skulle kunna ha skrivits av vilken postkolonial akademiker som helst. Alla samhällen är lika bra, egentligen. Vilka är vi att komma och komma? Andra kan ju bli kränkta, gubevars!
Segerfeldt är anhängare av demokrati och marknadsekonomi. Till dessa system hör dels att man har rätt att yttra sig kritiskt om andra, dels att man får framhålla den egna sakens förträfflighet, vare sig det handlar om en produkt eller en åsikt. Den som tycker annorlunda får argumentera för den ståndpunkten. Av vilken anledning ska vi svenska liberaler tveka om att diskutera utifrån våra grundvärderingar och vår uppfattning om ett gott samhälle? Om någon känner sig förnärmad av det, får de väl argumentera för något annat?
Det är litet trist att ständigt höra detta argument om arrogans när någon vågar sig på att kritisera förhållandena i andra länder eller kulturer. Lämna den sortens trams till de postkoloniala skribenterna på DN Kultur.