Per Svensson, journalist och tidigare kulturchef på Expressen, har författat en hybrid mellan en stridsskrift och en idéhistorisk betraktelse. Han granskar och bemöter liberalismens kritiker, samtidigt som han vill formulera liberalismens uppgift. Boken publicerades nyligen av Liberal Debatt. Den är intressant och läsvärd, men den blottlägger också, enligt min mening, en svaghet hos dagens liberalism.
Svensson skrift har redan kommenterats två gånger (!) på Dagens Nyheters ledarsida: Johannes Åman (20 feb 2014) och Susanna Birgersson (16 mars 2014) diskuterar främst Svenssons granskning av antiliberalismen. Låt mig därför här fokusera på det andra av Svenssons teman: Vad är liberalism, och vad har den för uppgift?
Låt mig börja bakifrån: Vilka politiska frågor kommer Svensson fram till att liberaler idag borde driva? En möjlig linje, att agera intresseparti för en viss grupp i samhället, klientelism, avfärdar Svensson med kraft. Han anser att den linjen var orsaken till tyska liberala partiet FDP:s fiasko i senaste förbundsdagsvalet 2013.
Svensson citerar röster som vill att liberalismen ska fokusera på de nya hoten mot friheten: koncentrationen av makt till transnationella organ som Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden, underrättelsetjänsternas utbredning och infiltration, den hysteriska säkerhetskulturen. Maktkoncentration till allehanda stora internetbolag måste uppmärksammas, men den statliga makten är ändå den stora faran. Övervakningssamhället måste kritiseras. Slutsatsen:
Det finns ett stort och växande behov av maktkritik som utgår från individens rätt att forma sitt liv.
Slutligen säger Svensson att "liberaler strävar efter att maximera friheten":
Att vara fri är att inte hindras av andra från att göra det man vill göra. Frihet är ett negativt definierat tillstånd. Frihet är frånvaro av tvång. Frihet är också något som skapas eller krymps i relation mellan människor, inte i relationen mellan människor och, exempelvis, naturen.
Detta är den negativa frihet som Isaiah Berlin har diskuterat i den klassiska essän Två frihetsbegrepp (på svenska i boken Essäer om frihet). Den kontrasteras där mot den positiva friheten, som är makten att göra något, eller makten att bestämma vad som skall ske i samhället.
Så långt måste jag erkänna att min reaktion är: Är detta allt? Här finns inget om samhällsekonomins utveckling, inget om välfärden, mycket litet om teknikens och den globala ekonomins omvälvningar. Det är, helt enkelt, för tunt.
Resonemanget ovan om naturens irrelevans för politiken är intressant: Svensson ställer sig bakom den politiska definitionen av frihet, att eftersom naturen inte har någon vilja, så kan den per definition inte påverka vår frihet. Det är lätt att se vad Svensson är ute efter, och det stämmer väl med en liberal tradition. Men samtidigt är det något konstigt med det. Det måste ju anses vara ett positivt värde för samhälles medborgarna om dessa kan göra saker som naturen inte automatiskt tillåter.
Svensson nämner exemplet rörelsefrihet över ett vattendrag eller ett högt berg. Man kan tolka Svensson så att han menar att en bro eller en tunnel inte kan sägas öka friheten för medborgarna. Men det är en rimlig slutsats endast så länge man håller sig till en strikt politisk definition av "frihet". Det vardagliga begreppet "frihet" är bredare än så.
Än märkligare blir det när Svensson därpå resonerar om klimathotet, och försöker få det att handla om negativ frihet. Detta är skruvat. Det är ju bra mycket naturligare att beskriva de negativa följderna av förändrat klimat som en fråga om beskurna faktiska möjligheter (välfärd, i vid mening) för människor. Deras faktiska förmåga att bo där de vill bo, att leva sin liv, försämras av klimatförändringens återverkningar i naturen. Att försöka få miljöförstöringen till att vara en form av begränsad negativ frihet, och alltså ekvivalent med, låt oss säga, åsiktsförtryck, det är mycket udda.
Men varför resonerar Svensson på det viset? Jag tror det har att göra med att han inser att det är problematiskt att enbart fokusera på negativ frihet. Han vill ha någon grad av statligt organiserad välfärd, och den ståndpunkten måste basera sig på något annat politiskt/moraliskt värde än den negativa friheten. Men vad, det resonerar Svensson inte kring.
I Sydsvenskan synliggör Lena Andersson 7 mars 2014 denna aspekten:
Svenska intellektuella har varit långt ivrigare att inskärpa rätten att bli hjälpt än självägandet och människans myndighet. Så gott som aldrig berörs därför den filosofiska rättighetskonflikt som Robert Nozick omsorgsfullt åskådliggjorde för fyrtio år sedan och Isaiah Berlin halvtannat decennium dessförinnan, att negativa rättigheter, individens frihet från tvång och våld, faktiskt är oförenliga med välfärdsstatens positiva rättigheter, rätten att erhålla det som andra under tvång måste förse en med.
Lena Andersson är mycket konsekvent i sitt ställningstagande för vad som rätteligen borde kallas libertarianism, den filosofi som har den i citatet nämnde Robert Nozick som främste moderne representant. Välfärd i form av statliga åtgärder innebär inskränkning av människors rättigheter, och är därför fel. Med Per Svenssons liberalism tror jag inte detta stämmer så väl, men det förbigår Andersson med tystnad.
Svensson citerar i slutet av sin bok det motto som John Stuart Mill försedde sin klassiker On Liberty med. Det är från Wilhelm von Humboldts essä Sphere and Duties of Government (tyvärr ej översatt i den svenska utgåva av "Om friheten" som jag har tillgänglig):
The grand, leading principle, towards which every argument unfolded in these pages directly converges, is the absolute and essential importance of human development in its richest diversity.
Här är den punkt som jag tror Svensson, och många liberaler med honom, förbigår: Utveckling.
Visserligen nämner Svensson modernitet och utveckling, men det är ett resonemang som hänger litet i luften. Det landar inte i så mycket mer än att konstatera att många antiliberaler är konservativa eller reaktionärer, vilket få liberaler är eller har varit.
Men jag tror att liberalismen ser annorlunda ut om man betraktar den i ljuset av begreppet utvecklingen. Då ser man nämligen följande: Ett fritt samhälle skapas genom att det utvecklas så att dels människors individuella frihet ökas till den sedvanliga gränsen att den inte inkräktar på andra människors frihet. Dels måste också samhällets resurser, i mycket vid mening, öka så att människor faktiskt kan göra mer, ha fler möjligheter. Det senare har att göra med ekonomi, teknik, kunskap, kultur, välfärd och sociala förhållanden att göra. Med en sådan ansats ramlar pusselbitarna individuella rättigheter, välfärd, och modernitet på plats och bildar en större helhet.
En bok som varje liberal borde läsa är Steven Pinkers The Better Angels of Our Nature. Där redogör Pinker för det empiriska faktum att våldet i det globala samhället har långsiktigt, om än ryckigt, minskat så långt tillbaka som vi kan se. Vårt samhälle har överlag blivit mer civiliserat. Den utvecklingen är inte förutbestämd enligt någon historisk lag (vilket ju Karl Popper visat är ett hopplöst felaktig idé), men Pinker redogör för en del hypoteser hur detta kan komma sig. Att utvecklingen inte har nått så långt vi skulle vilja säger sig självt.
Pinkers poäng är att framsteg har skett, och att vi borde fundera på vad som ligger till grund för det. Vi har gjort något rätt. Men vad? Och hur kan vi försvara denna utvecklingen, och kanske snabba på den?
Se där det stora civilisatoriska uppdraget. Om liberalismen kan börja ta frågor om utveckling på allvar, så tror jag den kan bidra med mer än om den bara fokuserar på den negativa friheten.