Skadeglädje är inte den noblaste av känslor, men ibland får man väl gotta sig? Lidija Praizovic, skribent på Aftonbladets kultursida, skriver 4 april 2014 om Yahya Hassans diktsamling:
Vad jag ställer mig tveksam till är att hon [Sarra Anaya, 24 mars 2014 i Rummet] menar att den definitiva erfarenhetsgränsen går mellan blattar med muslimsk bakgrund och blattar med kristen bakgrund. Slutsatsen blir att jag, som kommer från en kristen familj, inte borde blandat mig i Athena Farrokhzads och Yahya Hassans samtal.
Anaya tycker alltså att Praizovic, som tydligen har kristen bakgrund, ska hålla käften när invandrare med muslimsk bakgrund skriver poesi eller kritiserar densamma.
Enligt det synsättet beror alltså rätten att diskutera på vilken bakgrund man har. Att lyssna på vad någon säger är ointressant om personen har fel etikett. Argument, ställningstaganden, synpunkter, allt, skall bedömas utifrån härkomst.
Så ser ett antiliberalt, antihumanistiskt, ja, i grunden reaktionärt förhållningssätt ut. En slags intellektuell apartheid, som jag har kommenterat tidigare.
Jag skulle sympatisera med Praizovic när hon värjer sig mot detta trams, om det inte vore för det faktum att hon tidigare har ägnat sig åt exakt samma sak. I en recension 4 juli 2013 av Johanna Langhorsts bok Förortshat skrev Praizovic:
[Langhorst] är auktoriteten som gör vad hon vill, de [Tenstaborna] tvingas på hennes tolkningar av dem.
Det är inte en illvillig tolkning att Praizovic tycker att Langhorst skall låta bli att skriva om invandrare därför att hon är vit medelklass. Även Praizovics chef, Åsa Linderborg, tolkar 24 januari 2014 Praizovics ställningstagande sålunda:
Har vit, socialt trygg medelklass rätt att skildra förorten och invandrar-Sverige? Hennes [Praizovics] svar är nej.
Och eftersom Linderborg själv sympatiserar med detta förhållningssätt, får man väl anta att tolkningen är korrekt.
Nu har alltså Praizovic själv råkat ut för bannbullan: Hon är inte tillräckligt representativ för att skriva om Yahya Hassans dikter. Ska vi tycka synd om Praizovic för att hon nu ramlar i den grop hon har grävt för andra? Jag har svårt att göra det. Snarare känner jag alltså skadeglädje. Jag skäms litet för detta. Men bara litet.
Finns det något konstruktivt att hämta från detta? Kanske. Om Praizovic, och andra, ser grundproblemet med den här trista episoden, nämligen att snacket om representativitet är rena dumheter, och att det är dags att snarare fokusera på verkliga problem, beskrivningar, diskussioner om argument, åtgärder, reformer, istället för sterilt analyserande av härkomst, då kanske ett litet framsteg har skett.