Jag undrar: Var har de svenska intellektuella tagit vägen när det gäller debatten om Ryssland? Jag försöker följa med i vad som skrivs i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Men i stort sett alla inlägg skrivna av svenska debattörer har undvikit elefanten i rummet: Är Ryssland på väg att bli en nyfascistisk stat? Eller har den kanske redan blivit det?
På Dagens Nyheters kultursida har man publicerat ett antal tunga artiklar av Timothy Snyder och Anne Applebaum. Expressen har publicerat Sofi Oksanen med anledning av Ukrainakrisen. Gott så.
Jag har noterat följande: Inte i någon tidning har jag hittat ett seriöst menat försök till analys av vad som sker i Ryssland, skriven av någon svensk intellektuell. Är inte detta ytterst märkligt?
Jag har alldeles bestämt för mig att när George W Bush planerade och genomförde invasionen av Afghanistan 2001 och Irak 2003, så skrevs det på svenska debattsidor en hel del om USA:s bevekelsegrunder och strategiska tänkande. Men nu, när en minst lika viktig historisk process äger rum i vårt europeiska grannskap, då är de svenska intellektuella märkligt avvaktande. Vad kan denna tystnad bero på?
Låt mig försöka med denna högst skissartade gissning: Om man idag analyserar vad som sker i Ryssland, och i vilka banor Putin tänker, då hamnar man ganska naturligt i slutsatsen att Putin är på väg att sakta men säkert upprätta en nyfascistisk stat. En hel del av grundstenarna ligger redan på plats. Hovfilosofer typ Alexander Dugin, som jag ämnar skriva mer om senare, har sedan länge levererat argument och visioner som banar vägen för en sådan stat.
Problemet för svenska intellektuella är då följande: Om Ryssland är på väg att bli nyfascistiskt, då måste vi rimligen stödja de krafter som verkar mot det. Några av de krafterna heter: EU och NATO.
Ojdå? Det var ju inte så bra. Alltså tänker vi på något annat.
Det är ju nämligen så att en svensk intellektuell hellre skulle avslöja sig som Sverigedemokrat än att tillstå att EU och NATO kan ha positiva egenskaper.
Vi kan se det hos till exempel Åsa Linderborg, som i en komiskt krumbuktande artikel 19 mars 2014 försöker distansera sig, men ändå inte, från tillmälet Putinista:
Vi har alltid varit stenhårda kritiker av Putins ultraliberala nyliberalism och reaktionära moralkonservatism.
Om Linderborg tror att Putin är anhängare av "ultraliberal nyliberalism" (sic), då har hon inte förstått mycket.
Vi ser det också hos en debattör som Göran Greider, vars inlägg i detta ämnet alltid går ut på samma sak: Alla stora aktörer har gjort fel. Alltså: skulden ska fördelas lika på Ryssland, EU och USA. Så eminent rättvist! Den socialdemokratiska jämlikheten överförd på det internationella moraliska planet. Det är litet svårt att ta detta på allvar. Det finns ju tydligen ingen enda rysk handling som kan läggas enbart den sidan till last. Antingen så har de blivit provocerade, eller så har de begått beklagliga misstag. Och förresten, det finns ju nazister i Ukraina! (Jönköping på första maj talar vi tyst om i detta sammanhanget.)
Kanske är jag alltför cynisk. Jag hoppas det. Den ryska nyfascismen är för oroväckande och farlig för att ignoreras bara för en fix idé om att allt ont utgår från EU och NATO. Den dagen en svensk debattör tar sig an att skriva på allvar om Rysslands väg in i nyfascismen, då är jag beredd att tro mer om de svenska intellektuella än vad jag för tillfället har anledning att göra.
Om ni som läser detta kan upplysa mig om viktiga inlägg i den svenska debatten, i vilka tidningar som helst, om Ryssland under den senaste tiden, så skicka mig en länk i kommentarsfältet nedan. Jag har lagt upp en sida med länkar till de viktigaste inläggen.