Jag hade tänkt låta bli att kommentera debatten om Uppdrag Gransknings skildring av det politiska våldet. Det finns redan, som tur är, vettiga kommentarer, till vilka jag räknar Anna Dahlberg i Expressen 10 maj 2014, som med pedagogisk tydlighet reder ut argumenten.
Men så kom Roland Poirier Martinssons inlägg i Svenska Dagbladet 10 maj 2014, och jag baxnade. Denne professionelle filosof lyckas åstadkomma ett resonemang som är en i det närmaste perfekt spegelbild av vänsterns trams och bortförklaringar av våldet. Så det är bara att konstatera: Vänstern har inte monopol på knäppheterna i denna debatten.
Poirier Martinsson skriver:
Nazister ägnar sig åt samma terror [som vänstervåldsmännen] – värre, enligt ett mått på hur många som dött under ett visst antal decennier – men deras vardagsideal ser annorlunda ut: de vill bli fotbollsproffs, inte en ny Banksy, deras lägenheter är prydliga och stillösa utan ironiska signaler, på måndagen går de till fabriken, fikar med fackklubbens företrädare.
OK, Poirier Martinsson har alltså full koll på vad nazisterna har för karriärplaner, han har varit hemma i deras lägenheter och bedömt estetiken, och noterat att de alla är fabriksarbetare och med vilka de fikar. Gimme a break!
När jag skriver detta kryper misstanken på mig att Poirier Martinsson i själva verket är massivt ironisk. Jag menar, det är ju för nipprigt! Men låt mig arbeta utifrån hypotesen att han, i någon betydelse, menar allvar.
Han tror alltså att nazister är som folk i allmänhet, med den skillnaden att de på helgerna tar på sig extremismen som en sorts finkostym. Därför är de inte speciellt farliga. Det är helt befängt!
Vidare:
Är det någon som kan föreställa sig högerns etablerade intellektuella andas förståelse för en nazist som drar en gatsten i nacken på en medlem i vänsterpartiets ungdomsförbund?
OK, i Sverige har vi inte nått den situationen, för vilket vi skall vara tacksamma. Men går vi utanför gränserna har vi den situationen i åtminstone Ungern, Frankrike, Belgien, Italien, Ukraina, och Ryssland. Kanske också i Storbritannien. Så, nej, det är inte så långsökt. Dessutom: "högerns etablerade intellektuella" är en klassisk slingerbult. Varje motexempel kan viftas bort som inte varande "etablerad".
Det andra skälet till att delar av vänsteretablissemanget lockas av fasorna är som vanligt revolutionsromantiken. [...] Det är därför nazisterna inte är farliga.
Poirier Martinsson väljer här att bortse från den folk-, renhets- och blods-mystik som extremhögern odlar, och som mycket lätt kan blomma upp och frodas. Själv är han, såsom varande papistisk konservativ, inte direkt en banérförare för homosexuellas rättigheter, så det är tänkbart att han inte har noterat det ideologiskt betingade våld som extremhögern utövar mot bögar (Kinna?). Om han tror att nazisterna är fria från ideologisk romantik, då har han inte förstått mycket.
Slutligen, och jag ber om ursäkt för det långa citatet, men det var svårt att välja ut en enstaka dumhet:
Låt mig omformulera det. När jag gick femtio meter bakom en grupp nynazister och rev ner deras klistermärken efterhand som de klistrade upp dem, och nazisterna plötsligt brölade och stövlade bort mot mig — då var de farliga. I varje enskilt, våldsamt ögonblick är de livsfarliga. De är däremot inte samhällsfarliga. I vid mening hotar de inte vår yttrandefrihet, rättsväsendet, demokratin. Deras terrorism är enstakheter. Att spraya hakkors på en lokalreporters bil är inte ett hot mot yttrandefrihetsgrundlagen eller vår vilja att försvara den. Det är ett lokalt och personligt och potentiellt livsfarligt enstaka hot.
För det första: Oh, vad imponerade vi blir av Poirier Martinssons hjältemod!
För det andra: "De är däremot inte samhällsfarliga.". Detta är en exakt spegelbild av hur vänstervåldets apologeter brukar resonera. Nazisterna är bara våldsamma i lagom doser, det handlar om "enstakheter" (är det ens ett ord?). Vi ska alltså anse att Timothy McVeigh och Anders Behring Breivik är enstakheter, alltså inte samhällsfarliga.
För det tredje: Att terrorisera en reporter är inte ett hot mot "yttrandefrihetsgrundlagen", det är riktigt, lagen lär inte avskaffas som en följd därav. Men det är ju helt uppenbart inte vad det handlar om! Vad den terrorn handlar om är att tysta denne reporter, likväl som reportrar i allmänhet, och det är ett hot mot yttrandefrihet och det demokratiska samhället. Det är mycket märkligt att en skribent försöker trixa bort det viktiga i sammanhanget genom den sortens slamkrypare.
Det har sagts att varningarna för extremhögerns inflytande är överdramatiserat. Det kan ligga något i det. Men det finns två förhållanden som borde stämma till eftertanke:
När frågan ställs om huruvida man anser att extremvänsterns eller extremhögerns våld är farligast, så kan man faktiskt svara att bägge är det. Ska det vara så svårt?