Så har då Hans Ruin till slut blivit "chockad" över Martin Heideggers nazism. I Dagens Nyheter 11 aug 2014 skriver han om det som framkommit vid publicerandet av några av Heideggers anteckningsböcker. Ruin har gjort sin karriär som filosof på Heideggers tänkande, så det är ju klart att det är jobbigt när Heideggers nazism blir allt svårare att glida runt.
Men om man har det minsta hum om de idéhistoriska sammanhangen så är Heideggers nazism faktiskt gammal skåpmat. Det behövs inga fler avslöjanden, även om såklart varje ny motbjudande detalj kan ha visst intresse. Heideggers filosofi är helt kongruent med nazismen. Hans så kallade rektorstal 1933 visar utan minsta tvivel att han var nazist. Detta och mer därtill har varit allmänt känt under flera årtionden. Jag skrev om detta här.
Noteras bör att Ruin numera har gett upp den försvarslinje som utgick från att Heidegger inte var tydlig antisemit. Han erkänner att detta inte numera går att hävda. Dock med bortförklaringen att antisemitismen "kryper in i och tar över hans röst".
Detta är en vanlig tankefigur när det gäller Heidegger: Hans politiska ställningstagande sägs vara något annat än hans filosofi. Det postuleras något slags mystiskt vattentätt skott mellan Heideggers nazism och hans filosofi. Men den naturliga utgångspunkten måste ju rimligen vara att hans tänkande var helt och odelat. Om denna hypotes kan visas vara orimlig, så kan det vara dags att laborera med mer komplicerade förklaringar. Inte förr. Ett tämligen trivialt tillämpande av Ockhams rakkniv kan man tycka, vilket även en postmodern humanist borde kunna inse.
Ruin skriver:
I detta skede blir det viktigt att påminna om vad detta tänkande möjliggjorde och gav upphov till genom sina kritiska efterföljare, hos elever som Hans Georg Gadamer, Hannah Arendt och Emanuel Levinas, och läsare som Michel Foucault och Jacques Derrida. Det var Derrida som ur sitt arbete med Husserl och Heidegger skapade ”dekonstruktionen”. Termen inspirerades av Heidegger, som menade att vi måste rikta en ”destruktion” mot en nedärvd tradition för att öppna nuet mot nya tankemöjligheter.
Det kanske är här man kan finna förklaringen till den oerhörda tröghet med vilken de postmoderna utövarna av västerländsk humaniora har velat se Heideggers nazism i vitögat. Man vill inte erkänna att en av grundstenarna för betydande delar av de senaste 80 årens filosofi har en oupplöslig koppling till de värsta brott mot mänskligheten som begåtts under samma tid. Man har velat upprätthålla den outtalade fiktionen att nazismen på något sätt var helt väsensfrämmande, ett slags utomjordiskt tankevirus. Sanningen är snarare att nazismens ursprung står att finna i det allt mer hysteriska motståndet mot upplysningens ideal och mot den liberala och demokratiska civilisationens utvecklingen.
Det kanske är dags för ett uppvaknande. I dessa tider när fascistiska ideal återigen hävdas med förnyad styrka i såväl Europa som i Ryssland, där tidigare perifera tänkare som Alain de Benoist och Alexander Dugin inspirerar och stärker självkänslan hos extremhögern, då är det dags att skärpa sig. Dessa tänkare refererar explicit till Heidegger. Den som hävdar att Heideggers tänkande handlar om det allmänmänskliga på något vagt och snällt sätt har bevisbördan. Inte tvärtom.