Ann Heberlein, akademiker verksam inom etik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, har skrivit boken Etik: Människa, moral, mening.
Föreliggande boks ambition är att erbjuda en grundläggande introduktion till ämnet etik, men också knyta samman etiken med existensen.
Heberlein lyckas ganska väl i detta uppsåt. Boken kan fungera som utgångspunkt för en diskussionscirkel om etik. Ibland blir det dock litet för många snuttifierade omnämnanden av olika filosofers tankar. Fördelen är att man får många ingångar till möjlig fördjupning i sådant man är särskilt intresserad av. Nackdelen är att det blir ganska ytligt.
Till bokens förtjänster hör ett glasklart resonemang om kulturrelativismen, som Heberlein elegant strimlar. Någon anhängare av postmodernism är hon inte.
Heberleins resonemang är dock alldeles för ofta ganska oskarpa. Manuskriptet hade behövt gås igenom av några tuffa kritiker. Då hade kanske en del uppenbara svagheter kunnat åtgärdats. Boken hade vunnit på att utelämna kanske en tredjedel av filosoferna, och istället fördjupa diskussionen.
Jag koncentrerar mig här på två ganska iögonenfallande brister i Heberleins redogörelse.
Den första bristen handlar om ett ganska fundamentalt problem för en etiker verksam vid en teologisk institution. Man hade förväntat sig ett resonemang om relationen mellan gud och moral. Men religion nämns bara i vissa begränsade, neutrala påståenden. Det framstår som ett mysterium att Heberlein, som är troende kristen, inte diskuterar hur gud, religion och etik hänger ihop.
Jag ser tre möjliga förklaringar:
Jag är osäker på vilka av dessa förklaringar som är mest problematisk. Men det värsta är nog att Heberlein inte visar några tecken på att hon inser att frågan kan ställas.
Gud och religion är den enskilt viktigaste faktorn i varje etisk diskussion och konflikt, sett ur ett samhälleligt globalt perspektiv. Som ateist är jag av åsikten att illusionerna om gud är bland de största moraliska hindren mänskligheten har att övervinna för att nå en bättre värld. Heberleins oförmåga att se de kritiska frågorna om sambandet mellan tro och etik är en illustration till vilka svårigheter vi står inför.
Det andra problemet har att göra med den normativa etik som Heberlein tycks ha störst förståelse för. Hon beskriver de två dominerande typerna av normativ etik:
[De konsekvensetiska teorierna] hävdar att det är handlingens konsekvenser som avgör en handlings moraliska värde. Det är alltså handlingens konsekvenser eller nytta som avgör om den är rätt. [...]
Typexemplet på en konsekvensetisk teori är utilitarismen.
Den andra typen av etikteori är den deontologiska, som
menar att det är andra egenskaper hos handlingen än dess konsekvenser som avgör om den är rätt eller fel. Deontologin hävdar att en handling är rätt om den följer vissa plikter eller regler. Den kantianska pliktetiken är ett exempel på en deontologisk teori.
Heberlein redogör för de välkända problem som utilitarismen har. Diskussionen av pliktetik, dygdetik och även rättighetsetik sker till stor del i termer av att de tycks ge lösningar på en del av utilitarismens problem. När det gäller mer positiva argument för dessa deontologiska alternativ så ser jag till min förvåning att Heberlein ofta formulerar det så att fördelen består i att det deontologiska alternativet leder till goda ting. Det kan handla om att människans värdighet bevaras, eller att en plikt eller dygd i långa loppet leder till ett gott liv, etc.
Det märkliga med dessa argument är de faktiskt också är konsekvensetiska, om än indirekt! Till och med argumenten för Kants etik har denna egenskap, refererat så här av Heberlein:
Vi ska bara utföra de handling som görs utifrån en regel som vi vill upphöja till allmän lag.
Gott så. Men varför skulle vi vilja upphöja en viss föreslagen regel till allmän lag? Jo, rimligen därför att den leder till goda ting, alltså till positiva konsekvenser.
Jag är inte professionell filosof, så jag kanske har missat något. Men ingenstans i Heberleins bok finner jag några mer handfasta argument för specifika regler eller plikter som, explicit eller implicit, bygger på annat än argument om att de får positiva konsekvenser om de tillämpas. Kanske beror det på att Heberlein inte lyckas förklara hur det ligger till.
Kan det vara så att det inte finns någon koherent deontologi? Att varje etisk teori som vill vara relevant för mänskligt liv måste handla om konsekvenser, om än indirekt? Det enda som skiljer deontologin från utilitarism kanske är att den förra har ett lager av regler (dygder, plikter, etc) mellan människan och hennes handlingar. I slutändan är det ändå konsekvenserna det handlar om.
Heberlein resonerar inte alls om detta, och jag har inte tillräcklig kunskap för att kunna säga om någon av de mer kända deontologerna som Elizabeth Anscombe eller Alasdair MacIntyre gör det. Dock vill jag avslöja en misstanke: Påtagligt ofta är det troende kristna personer som är deontologer; både Anscombe och MacIntyre är katoliker. Ett alternativ till att bygga etiken på vilka konsekvenser den har är ju att påstå att gud helt enkelt har bestämt vad som är gott. Bakom deontologin kanske det bara döljer sig en övernaturlig diktator?