Lena Andersson hävdar att den jobbiga diskussionen om invandring egentligen är helt onödig (Dagens Nyheter 19 sept 2014):
Val ger ångest, förklarade existentialisterna och den svenska debatten om invandring och integration är ett exempel på det. Vi skulle dock inte behöva ha ångest, ty besluten om människors sökande efter en plats att skapa ett liv på borde inte vara vårt.
Hon menar alltså att fri invandring bör gälla. Hur argumenterar hon för denna ståndpunkt?
Våra subjektiva bedömningar är relativt ointressanta i frågan eftersom den universella naturrättens principer är objektiva. De avgörs inte av hur det känns och bara i mindre grad av hur det blir. De är få och minimalistiska, men orubbliga – eller borde vara det.
Det skulle alltså vara en objektiv naturrätt som leder till slutsatsen att man måste vara för fri invandring. Ordet "objektiv" är i detta sammanhang en riktig argumentationsfuling. Vi ska få intrycket att det implicerar ett faktum, att något existerar utan att man behöver diskutera det vidare. Men på vilket sätt rättigheten är "objektiv", ja, det berättar inte Andersson.
En av grundbultarna med rättigheter är att de gäller oberoende av konsekvenser. Har jag en rättighet, till exempel äganderätten till ett hus, så har ingen rätt att ta huset från mig även om jag missköter det grovt, låter det stå tomt, eller gör något annat mer eller mindre idiotiskt med det. Så länge jag inte inkräktar på någon annans rätt.
Vad Lena Andersson säger är att det finns en mänsklig rättighet att flytta mellan nationer, och att konsekvenserna inte spelar någon roll. Men detta är en orimlig ståndpunkt för varje person som bryr sig det minsta om hur samhället faktiskt utvecklas, och inte bara låter sig förledas av skenbart starka argument.
För att göra detta tydligt måste man fundera på vilka konsekvenser det kan handla om. Man tänker sig vanligtvis att det handlar om många flyktingar eller fattiga människor som vill komma till Sverige. Men det finns andra scenarier.
Det skulle till exempel inte finnas någon rätt att utestänga en veritabel folkvandring från Ryssland, där stora folkmassor kommer hit, begår statskupp, och ansluter Sverige till den ryska federationen. Antingen så är folkvandring en mänsklig rättighet, eller så är den det inte. Om den är en absolut rättighet, så kan man inte ha synpunkter om andra helt enkelt tar över Sverige. Det funkar inte att påstå att detta är osannolikt. Om det skulle hända, så har Andersson inga goda skäl att göra motstånd.
Man kan notera att Lena Andersson märkligt nog hamnar på samma linje som Stefan Jonsson (se Världen bygger murar mot vandraren och min kommentar), nämligen att folkvandring alltid är OK. Vilket Stefan Jonsson inte insett leder till att kolonialism måste bejakas. Det är sorglustigt att se en postkolonialist som Jonsson hamna i den fällan, och att en anti-postmodernist som Lena Andersson glatt följer honom dit...
Diskussionen om rättigheter kontra konsekvenser har en lång filosofisk tradition. Jag berörde detta i en tidigare kommentar om Ann Heberleins bok om etik. Där påpekade jag att det är något märkligt med resonemang om naturrätt. Den som hävdar naturrätt anser att konsekvenserna inte får spela någon roll. Men argumenten för naturrätten handlar om att den är den enda teori som leder till ett samhälle där människor respekteras. Men detta argument är ju i sig byggt på konsekvensresonemang! Enda kända sättet att undvika det är att ange religiösa skäl för naturrätten.
Jag hävdar att förhoppningen att naturrätten skulle undvika besvärliga resonemang om konsekvenser helt enkelt är falsk. Naturrätten försöker kortsluta resonemanget, men hela styrkan i naturrätten bygger på dess förmodade goda konsekvenser att människan upphöjs till en okränkbar individ. Rättighetsresonemangen utgör inte någon moralisk genväg.
Ett bättre sätt att nalkas mänskliga rättigheter är insikten att rättigheter är helt beroende av kontexten. Utan ett fungerande samhälle kan det inte finnas några rättigheter som faktiskt spelar roll i människors liv. Därför kan man inte på allvar hävda en rättighet utan att fundera på om den leder till ett samhälles kollaps eller inte. En rättighet utan ett stöd i samhällets uppbyggnad och funktion är tomt prat. Alltså måste vi bekymra oss om att fundera på hur samhället fungerar och kan förändras innan vi kan utfärda existensen av en mänsklig rättighet.
Så man blir alltså tvungen att fundera på konsekvenser. Det finns ingen magisk genväg i frågan om invandring. Om invandring skulle leda till svåra samhällsproblem, så måste man ta hänsyn till det. Om invandring, rätt hanterad, leder till goda konsekvenser, som att människor räddas till livet, och att vårt samhälle berikas, då är det relevanta argument.
Det är litet illavarslande att debattörer som Lena Andersson, Fredrik Segerfeldt, och andra på den libertarianska kanten nu tycks kopiera identitetsvänsterns användning av det illusoriskt starka argumentet "Är du mot mänskliga rättigheter!" Vi som vill ha ett fungerande samhälle skall fås att känna skam för denna vår önskan.
Det finns ingen anledning att skämmas över att vi progressiva liberaler arbetar för mer tolerans, bättre flyktingpolitik, och mot rasism, samtidigt som ett fungerande välfärdssystem måste upprätthållas. Men för vissa intellektuella är det inte tillräckligt enkelt.