Kristendomen i allmänhet, och katolicismen i synnerhet, har ett mycket neurotiskt förhållande till lidandet som fenomen. Susanne Birgersson skriver på Dagens Nyheters ledarsida 6 nov 2014 om ett seminarium där den katolske teologen William T. Cavanaugh framträdde:
[Han var] föga förvånande inte särskilt förtjust i den moderna välfärdsstaten som han menar är ett stort hinder för ett liv i självutgivande gemenskap människor emellan. I sitt anförande pratade han bland annat om välgörenhet. Detta fenomen har vi i stort sett avskaffat i Sverige. Människor ska inte behöva stå med mössan i hand och be om allmosor. Genom att gåvorna kommer från staten står mottagaren inte i tacksamhetsskuld till någon enskild person eller organisation och är därför, enligt den svenska logiken, fortfarande fri.
Men Cavanaugh påpekade att ett minst lika starkt motiv till att minimera utrymmet för välgörenhet är att ”givaren” slipper utsätta sig för det jobbiga, emotionellt utmanande mötet med en utblottad medmänniska. Jag betalar skatt och undgår därför att se den hjälpsökande i ögonen, behöver inte veta något om hennes livssituation, om barn, sorger eller glädjeämnen, jag behöver sällan känna lukten av misär. Det finns socialsekreterare och fältassistenter som får betalt för sådant.
Undertexten är att de som anser att statlig välfärd är bästa sättet att verka mot fattigdom och misär måste betraktas som bekväma fegisar. De som "känner lukten av misär" är däremot mer moraliskt högtstående.
Kristendomen bygger på en speciell mystik kring lidandet, främst illustrerat av Kristi lidande på korset, men också av de olika berättelserna i Nya Testamentet om Jesus möten med fattiga, sjuka och döda. Kristendomen är en av få religioner som ser lidandet som något som adlar den lidande, och inte bara henne, utan även den som utifrån betraktar lidandet och känner medkänsla.
Det är den sortens inställning som förklarar till exempel hyllandet av Moder Teresa, vars berömmelse bygger på det hospice för döende som hon drev i Calcutta. Som bland annat Christopher Hitchens visat (se exempelvis denna video på YouTube) var hennes insatser där inte motiverade av att faktiskt avskaffa lidandet, utan det handlade om att betrakta lidandets helighet. Därav Moder Teresas synbarliga ointresse av att bedriva botande sjukvård. I den kristna mystiken ingår att kontemplation om misär på något sätt höjer betraktaren moraliskt. För vare sig Moder Teresa eller den sorts välgörenhet som Cavanaugh talar om är det ett mål att avskaffa misären. Det är ett jobb för Gud, inte människan.
Man bör för övrigt notera att den välgörenhet som Cavanaugh ser som så god och moraliskt uppbygglig oftast tar sig formen av pengar skickade till allehanda kyrkliga organisationer som bedriver olika verksamheter. Gott så, men på vilket sätt innebär det att de givande "känner lukten av misär"? Om Cavanaugh menade allvar skulle han avskaffa all kollekt i katolsk regi och kräva att allmänheten själv beger sig ut till slummen och natthärbärgena och delar ut pengar, kläder och mat med egna händer. Man kan inte "känna lukten av misär" via ombud.
Birgersson tycks ha tagit intryck av allt detta, men resonemanget förblir oavslutat, som det plägar bli i denna diskussionen. Hon citerar Lars Trägårdh som säger
att de utländska tiggarna är en ”game-changer”, ett fenomen som får fundamentet i vår samhällsmodell att gunga. Ingen kommer undan åsynen av fattigdomen.
Jaha? Och? Hon spekulerar sedan fritt om hur människor tänker om och inför tiggeriet, och säger att "vi reagerar olika men ingen kommer undan reflektionen".
Så kan det gå när kristen mysticism tar över tänkandet. Total oklarhet om vad Birgersson egentligen vill, och vad hon anser bör göras. Om något alls. Kanske det räcker med att reflektera?
Det hela är principiellt inte så komplicerat, även om praktiken självklart är det. Välfärdssystemet är till för att förhindra misär, och för att solidariskt tillhandahålla tjänster och bidrag som behövs för ett anständigt liv. Välfärdens fundament består av arbete. Därför måste alla som kan arbeta också göra det. Vilka sociala åtgärder eller institutioner som behövs för att åstadkomma detta är en fråga för politiska val baserat på samhälleligt-vetenskapliga rön.
Välgörenhet kan vara en god gärning och ett gott komplement på olika sätt. Det finns organisationer och engagerade människor utanför det offentliga som gör oerhört viktiga insatser, i smått och i stort. Det är ett kännetecken på ett civiliserat samhälle. Men det hör också till ett civiliserat samhälle att det har en fungerande välfärd, med "socialsekreterare och fältassistenter". Att ge de yrkesgrupperna en släng med frasen att de "får betalt för sådant" är för övrigt enbart pinsamt.
Birgersson avslutar med frågan "Kan svensken också bli medmänniska?" Om hon verkligen vill se ett slut på misären kanske hon snarare borde ställa frågan: "Hur förändrar vi samhället så att misären kan avskaffas?" Den frågan kanske inte låter lika vacker och moraliskt uppfordrande, men den uttrycker enligt min mening ett större mått av verklig moral.