Ronald Dworkins bok "Religion without God"

Ronald Dworkin, liberal rättsfilosof och skribent, avled år 2013. Hans sista bok heter Religion without God, och den bygger på hans Einstein-föreläsning vid Berns universitet 2011. Tanken var att boken skulle utveckla föreläsningens text, men sjukdom förhindrade detta. Boken är därför en liten volym på endast ca 160 sidor.

Jag har tidigare skrivit om ett avsnitt ur boken som publicerades i New York Review of Books. Nu när jag har läst hela boken är mitt intryck något förändrat.

Dworkins utgångspunkt kan sägas vara den insikt som Platon redovisade i dialogen Eutyfron: Frågan om vad som är moraliskt rätt, vad som är att betrakta som ett värde i sig, kan inte utan vidare besvaras med att "gud har bestämt det". I så fall är ju moraliska värden enbart godtyckliga påbud från en himmelsk diktator, vilket onekligen solkar ner bilden en smula. Alternativet, att moraliska värden har en egen existens, stämmer bättre med hur vi faktiskt resonerar. Visserligen innebär det att gud får finna sig i en slags konsultroll vad gäller moralfrågor, men det är ju ett problem endast för gudstroende.

Dworkin argumenterar för en religiös attityd till universum och varat, som innebär en religion utan en gud. Han talar om en religiös ateism, vilket kan låta som en direkt självmotsägelse. Men Dworkin hävdar att "ateism" inte betyder att avvisa all religion, utan endast den som innebär en tro på en gud. Han anser att det är fullt möjligt att vara religiös utan att tro på en gud. För den som är uppvuxen i den kristna kultursfären kan detta tyckas alldeles orimligt, men det är kanske inte fullt så galet ur ett, låt oss säga, buddhistiskt perspektiv.

Dworkin menar att den religiösa attityden accepterar att moraliska värden existerar helt och fullt, i någon mening oberoende av människan eller något annat. Han hävdar att den innebär två fundamentala värderingar:

Kontrasten mot "klassisk" religion, alltså teism, är att dessa värden existerar helt oberoende av någon gud. Skiljelinjen mot "klassisk" ateism, som Dworkin kallar "naturalism", är att inget existerar för den sistnämnda som inte är materia eller sinne ("mind"). Skönhet eller moraliska värden har ingen egen existens enligt naturalismen, utan är på sin höjd namn på vissa slags tillstånd i hjärnan eller sinnet hos den som upplever dem.

Dworkin resonerar om analogin mellan sanningen hos matematiska begrepp och existensen av oberoende moraliska värden. En matematisk sats är inte sann för att en människa upplever den som sann, utan därför att den helt enkelt är sann; den följer logiskt ur matematikens axiom. Jag tror det finns en viktig insikt i detta, att moraliska värden, likt begrepp som sanning och idéer som matematik och logik, har en existens som ligger utanför den materiella världen. Allt kan inte restlöst reduceras till materia och energi.

Ett sådant begrepp som sanning har en egen existens, även om det är mycket svårt att säga vilken konkret relation det egentligen har till ett universum av materia och energi. Jag vill i förbifarten nämna att den liberale filosofen Karl Popper också har resonerat kring dessa frågor, men då i termer av tre olika världar, den första är den materiella, den andra den mentala, och den tredje idéernas, begreppens och teoriernas värld.

En reflektion: Dworkin resonerar aldrig kring huruvida dessa värden alltid har funnits i universum. Om vi bortser från eventuellt liv på andra planeter, kan man påstå att det fanns moral innan det ens fanns liv på jorden? Är inte moraliska värden något som kan uppstå endast om det finns ett samhälle, i vid mening? Detta komplicerar onekligen frågan ytterligare: Hur ska man förstå att ett moraliskt värde har en egen oberoende existens om det en gång har uppstått? Hur kan något som föds i en process sägas vara oberoende? Se där frågor som den västerländska filosofin brottats med sedan antikens Grekland.

Dworkin gör en stor sak att flera framstående forskare har skrivit om sin förundran inför universum och dess skönhet på ett sätt som tycks innebära att de har ett religiöst synsätt. Han resonerar kring hur forskare (fysiker, mest) strävar efter eleganta teorier om universum, där enkelhet, symmetri och skönhet utgör viktiga värden.

Men att för den skull hävda att universum, naturen, har ett eget inneboende moraliskt värde, tycks mig vara att gå för långt. Just detta, att resonera om skönhet, symmetri och sådant, samtidigt som man funderar på det moraliska värdet hos en människas liv, syns mig i bästa fall som en önskedröm, och i sämsta fall som förvirrat och farligt. Jag ser ingen anledning att tro att moraliska värden har så mycket med skönhet att göra.

Betrakta bilden nedan. Det är Hubble Ultra-Deep Field, ett fotografi taget med Hubble-teleskopet av en mycket liten region av himlen, och med en extremt lång exponeringstid, som gör att man kan se objekt som ligger upp till 13 miljarder ljusår bort. I stort sett varje punkt i bilden är en galax, var och en innehållande många miljoner stjärnor. Det är en bild som man förvisso känner stor förundran inför. Den är också oerhört vacker.

Men har det universum som bilden visar ett moraliskt värde? Jag ställer mig skeptisk till det. Möjligen om man tror att där ute finns planeter bebodda av andra medvetna varelser. Annars inte. Moral och skönhet är inte samma sak, och man kan känna förundran inför det komplexa och vidunderliga universum vi lever i utan att för den skull vara tvungen att också tillordna det ett inneboende moraliskt värde.