Margot Wallströms konflikt med Saudiarabien har utvecklat sig mycket intressant. För alla de identitetspolitiker som försöker hävda att kritik av islam är islamofobi så har det hela blivit ett delikat problem. Ovanpå det har en skock näringslivsföreträdare fulat ut sig som hymlare om förtryck (Dagens Nyheter 2013-03-06).
Wallströms kritik löd som följer (SVT 2015-02-11):
Margot Wallström sade att det är självklart att politiken i Saudiarabien är långt ifrån någon feministisk politik.
– Framför allt så kränks ju kvinnors rättigheter. De får inte ens köra bil. Man piskar bloggare och har en kungafamilj med absolut makt så är det klart att man inte kan använda något annat ord än diktatur, menade Wallström.
Dessa uttalanden är med sanningen överensstämmande. Liksom även uttalandet att Raif Badawis straff om bland annat 1000 piskrapp är att betrakta som medeltida. Det är svårt att se hur en liberal inte skulle kunna hålla med.
Saudi surnade till och satte även tryck på andra muslimska länder att agera diplomatiskt mot Sverige. Sannolikt var det kombinationen uppsagt samarbetsavtal och Wallströms tydliga kritik som blev för mycket för den saudiska makten, så den har nu börjat använda det inflytande som petrodollarna ger. Vilket för övrigt inte undgår de organisationer i Sverige som är finansierade av wahhabismens företrädare. Den nya kungen i Saudi tycker förmodligen att detta är ganska roligt. Nu kan han ju agera tuffing mot uppstudsigt västerländskt kvinnfolk utan att det kostar speciellt mycket. Genusanalys, någon?
Wallström hade rätt. Saudi är en diktatur. En muslimsk diktatur. Och det är islam som är grundproblemet, eftersom hela trovärdigheten och basen för Saudi är den förhärskande tolkningen av islam. Vilket Thord Janson vid institutet för globala studier vid Göteborgs universitet mycket riktigt påpekar (Aftonbladet 2015-03-20). Det är därför trist och falskt, men förutsägbart, att Wallström nu försöker förneka att det var islamiska samhällsförhållanden hon kritiserade.
En annan sak är att Wallström helt uppenbart inte har kalkylerat med hur hennes uttalanden skulle mottas. Hon tycks inte ha tänkt igenom i förväg exakt vilka ord hon skulle välja. Det finns ingen strategi bakom det hela. Om man nu ska påminna om Olof Palme, så såg det åtminstone ut som att det fanns en strategi och en avvägning bakom dennes mer drastiska uttalanden. Han lyckades i alla fall fejka det. När det gäller Wallström, och i än högre grad Stefan Löfven, så får man en bestämd känsla av att de skjuter från höften, om denna högst icke-feminina liknelse tillåts.
Man kan slutligen notera att de som vanligtvis blir förgrymmade när någon dristar sig till att kritisera den bland många muslimer förhärskande synen på kvinnors roll och mänskliga rättigheter nu är väldigt tysta. Wallström uttryckte nämligen just det som ofta kallas islamofobi. Hon kritiserade muslimskt motiverade traditioner och lagar utifrån ett västerländskt synsätt på mänskliga rättigheter. Det är fascinerande hur litet som behövs för att vända upp och ner på en debatt.