Ida Ölmedal reagerar mot diskussionen om plikt i samhället (Expressen 2 aug 2015). Tyvärr gör hon det på ett sätt som är alltför vanligt i dagens debatt. Hon tycks förväxla sarkasmer, halvlögner och vridna tolkningar med argument. Men under retoriksmeten finns en intressant synpunkt som förtjänar diskussion.
Som första exempel på Ölmedals undermåliga argumentationsteknik kan vi ta hennes referat av Stefan Löfvens uttalanden om plikt:
[...] statsministern [ägnade] försommaren åt att introducera en hel liten moralisk pliktflora för svenska folket: Det råder numera plikt på att hålla sina barn borta från datorspel, plikt på att välja en marknadsanpassad utbildning och plikt på att förverkliga sig själv.
Vad sa Löfven egentligen? Jo, han tog upp en devis som har gamla anor i arbetarrörelsen: "Gör din plikt, kräv din rätt.". Han är inte ensam. Till exempel Karin Pettersson, chef för ledarredaktion på Aftonbladet, ställer också upp på den devisen, om än med en del hummanden.
Vad Ölmedal gör är att utelämna det andra ledet i Löfvens resonemang, vilket gör det helt obegripligt. Det är vilseledande och intellektuellt ohederligt. Kan det vara så att Ölmedal inte ens inser att det finns ett andra led?
Som andra exempel har vi Ölmedals påstående att "Alice Teodorescus predikan om att klassklyftor är ett resultat av ansträngning". Av sammanhanget förstår man att Ölmedal avser Teodorescus berättelse i programmet Sommar i P1 27 juli 2015. Jag har lyssnat mig igenom detta program, och kan konstatera att Ölmedal far med osanning. Teodorescu påstår aldrig att "klassklyftor är ett resultat av ansträngning." Hon använder aldrig frasen.
Ölmedal kan möjligen tänkas mena att Teodorescus resonemang innebär något dylikt. Men det är inte vad hon skriver. Ölmedal låter den egna tolkningen bli ett påstående om vad Teodorescu sagt. Denna sortens fulgrepp är tyvärr alltför vanligt i dagens debatt.
Som tredje exempel tar vi följande:
Så blir empiriska erfarenheter om hur jihadistresor kan motverkas genom integration tabu – nej, öga för öga, tand för tand.
Detta handlar med största sannolikhet om bråket kring Stockholms policy för återvändare från strider på den Islamiska Statens sida. Som jag diskuterat här handlade bråket inte om behovet av allmänt förebyggande åtgärder, utan snarare om det särskilda stöd som planerades för de som återvänt. Denna viktiga distinktion nämner inte Ölmedal. Det är, i bästa fall, slarvigt.
Trots dessa brister i Ölmedals text så finns det ändå en aspekt av den som är värt en diskussion. Det handlar om något hennes resonemang utelämnar.
Hon tar upp skillnaden mellan dygdetik och konsekvensetik:
[Pliktetiken] inkluderar helt enkelt dem som har en deontologisk syn på moral och politik, alltså en syn där principen är överordnad och konsekvenserna är ointressanta. Men risken för begreppsförvirring till trots – ett problem med de moralkonservativa vindarna är just att de är oresonligt pliktetiska, även i den bemärkelsen.
Till skillnad från konsekventialisten, vars yttersta mål exempelvis kan vara att minimera sexismens skadeverkningar, intresserar sig pliktetikern mer för vem som gör sig skyldig till sexism (porrkonsumenten?) och hur denna ska bestraffas.
Ölmedal hävdar att pliktetikern är mer intresserad av att hålla vissa ideal heliga, snarare än att se dom förverkligade i samhället. Hon skriver:
Samtalet tycks allt mindre handla om olika samhällsförändringars verkningar, och allt mer om att belöna de dygdiga och straffa de elaka, lata och slösaktiga.
Man ska veta att den deontologi som Ölmedal refererar till har ett starkt samband med idén om individuella mänskliga rättigheter, något som hon inte berör. Konsekventialismen (varav utilitarism är den mest kända varianten) har traditionellt haft svårt att argumentera för idén om strikta individuella rättigheter. Detta är ett välkänt filosofiskt problem. Ett exempel: Är det moraliskt rätt att tortera en människa för att få fram information för att avvärja ett stort terrordåd? Det naturliga för en utilitarist är att säga ja, för en anhängare av mänskliga rättigheter att säga nej. Vem har rätt?
Den här typen av konflikt kommer igen i många av dagens politiska kontroverser, där samhällsnyttan och individens rättigheter ställs mot varandra. Mänskliga rättigheter, deontologi och dygdetik är inte samma sak, men har mycket med varandra att göra. Jag diskuterar dygdetik bland annat här och här (för dig som inte orkar läsa: nej, jag är skeptisk till dygdetik). Jag lämnar denna aspekten därhän, annars blir inlägget för långt.
Låt mig fokusera på den fundamentala blinda fläcken i Ölmedals resonemang. Välvilligt ska jag anta att hon vill ha en reformism som noga tar i beräkning hur samhället fungerar, och som genom empiriskt baserad analys drar slutsatser om vilka samhällsförändringar som ger bästa möjliga utfall. Det är en social ingenjörskonst i Karl Poppers anda, vilket är en term jag inte använder i förklenande syfte, eftersom jag själv är anhängare av den strategin (se även här).
Min poäng är nu att en sådan strategi måste inbegripa en analys av medborgarnas samhällsmoral, annars är den vare sig funktionsduglig eller rättfärdig. Det är något som Ölmedals resonemang inte lämnar utrymme för.
Det moderna samhället är genomsyrat av idén om ett samhällskontrakt mellan medborgare och samhälle. Om en medborgare agerar på ett visst sätt, så förväntar sig denne en viss respons från samhället. Välfärdsstaten skall sörja för skydd och stöd om medborgarna betalar skatt och följer lagarna. En medborgare är en moralisk aktör, därför att hennes handlingar beror på uppfattningar och förväntningar om hur man bör agera i olika situationer för att uppnå olika mål. Samhällets institutioner består inte bara av myndigheter, skatter, välfärd och lagstiftning, utan också i högsta grad av samhällsmoral och medborgarnas inställning till vad som är rätt, hur saker och ting fungerar och hur de bör fungera. Dessa uppfattningar är inte statiska, de kan förändras till exempel genom lagstiftning (traditionell reformism) eller genom utveckling av kulturen i vid mening, genom debatt och opinionsbildning.
Det är en grundläggande insikt att människors uppfattning av rättvisa inte beror enbart på hur de själva behandlas, utan även av hur de ser andra behandlas. Om någon annan behandlas illa eller alltför väl, så påverkar det oss. Ibland försöker vi ingripa, även om det kostar oss något utan att vi får en egen omedelbar fördel. Andra gånger avstår vi från att agera och noterar bara vad som händer. Vi vet att samma sak kan hända oss i framtiden, och vi drar slutsatser om hur vi då bör reagera.
Betrakta exemplet med återvändarna från Islamiska Staten, som jag nämnde ovan. Hur ska vi se på förslaget att sätta in extra åtgärder för att stödja de personer som kommer tillbaka från att ha stridit för Islamiska Staten? Vi kan göra analysen att dessa personer med viss ökad sannolikhet kan återintegreras i samhället som en följd av dessa åtgärder. Bra så. Men betänk nu att detta inte händer i ett samhälleligt vakuum. Hur reagerar de personer som inte stridit för IS, som kanske har stått emot socialt tryck? Som därmed inte får extra hjälp från samhället? Ingen seriös analys kan rimligen bortse från hur dessa personer kan tänkas reagera. Om de drar slutsatsen att extremism eller kriminalitet är ett sätt att få tillgång till bostad och arbete, ja, då har vi ett problem, ett samhälleligt problem, som beror på att en grundläggande aspekt av samhällskontraktet har upphävts.
Varje samhällsförändring påverkar inte bara de som är direkt fokus för den, utan även alla andra medborgare. Alla ser vad som sker, och drar egna slutsatser av hur samhällskontraktet fungerar, eller om det har förändrats. Den reformist som inte tar hänsyn till detta är en fundamentalt inkompetent reformist.
Det är därför som en seriös analys av samhällsreformer, i vid mening, måste ta hänsyn till hur de påverkar samhällsmoralen. Det föreligger en skillnad på en maskin, hur komplex den än må vara, och samhället. Samhället består av människor, moraliska agenter med minne, vars handlingsmönster påverkas av det som hänt tidigare. Det är inte bara rena egoistiska preferenser à la Homo economicus som styr det som händer i samhället. Den insikten kan inte ignoreras.
Samhällskontraktet, uppfattningen om vad samhället utlovar om medborgarna uppför sig på ett visst sätt, är föränderligt och varierar självklart på en mängd olika sätt. Men godtar man dess existens, så erkänner man samtidigt att det finns något som heter samhällsmoral.
Man kan göra sig bred om moralism, och förvisso finns det de som resonerar orimligt moralistiskt i många olika sammanhang, just därför att det kan te sig så enkelt att göra det. Jag skulle säga att till exempel en hel del av vänsterns identitetsteoretiska snack handlar om just sådant.
Men den som tror att reformism inte har något med samhällsmoralen och samhällskontraktet att göra, den har förväxlat samhället med en maskin. En reformism värd namnet måste ständigt ta hänsyn till att politik och samhällsförändring har lika mycket med normer och moral att göra som med BNP, multiplikatorer och budgetutfall.