Stefan Schubert skrev ett debattinlägg 1 okt 2015 i Vetenskapsrådets webtidning Curie med rubriken "Hur mycket nytta måste forskningen skapa?". Schubert vill formulera ett kriterium för att avgöra vilken forskning som skall få resurser. Här kritiserar jag hans förslag.
Hans tes är:
Men forskningen måste även vara nyttigare än allt annat pengarna kunde användas till (annan forskning, sjukbäddar, malarianät, etc) för att det ska vara rationellt att satsa på den. Med andra ord måste nyttan av forskningen vara större än alternativkostnaden. Om den inte är det, bör pengarna styras om till en nyttigare verksamhet.
Han följer upp med:
För att avgöra den frågan [om forskningens resurser] ska man inte titta på hur stor nytta denna forskning genererar totalt, utan på marginalnyttan den sista procenten genererar.
Precis som det mesta har forskning en sjunkande marginalnytta. Den första professorn i ett ämne skapar mer nytta än den femtionde.
Den första tesen förutsätter att forskningens nytta är beräkningsbar, åtminstone i princip. Men så är det inte.
Karl Popper har i ett annat sammanhang (se boken The Poverty of Historicism) påpekat en fundamental sak om kunskap: Det går inte att förutsäga vad framtida ny kunskap kan innebära för samhället, eftersom en sådan förutsägelse kräver att man vet vad den nya kunskapen kommer att bestå i. Vet man det, ja, då är kunskapen inte längre framtida.
Vi kan alltså inte förutsäga vad framtida vetenskapliga rön kan innebära. Det är inte bara svårt eller vanskligt att sia om det. Utan omöjligt.
Detta innebär att det är principiellt omöjligt att göra en trovärdig nyttokalkyl av vad grundforskning kan leda till. Tillämpad forskning, i betydelsen utveckling av ingenjörsmässig kunskap av hur man praktiskt kan använda redan kända vetenskapliga principer, skulle man möjligen kunna göra en sådan kalkyl för. Ju närmare en faktisk tillämpning man är, desto enklare, eftersom man med viss trovärdighet kan påstå att de ingenjörsproblem som kvarstår bör kunna lösas på det eller andra sättet.
Men vad gäller nya oväntade rön och teorier, eller nya teknologier, så är varje försök att förutsäga deras uppkomst omöjlig. Det gör därmed bedömningen av deras påverkan, nyttan, lika omöjlig.
För att ta ett exempel: Hur skulle en nyttokalkyl av satsningen på partikelacceleratorn CERN på 1980-talet ha kunnat inbegripa det faktum att ur den skulle födas webben som vi idag känner den? Jag påstår att den utvecklingen var principiellt omöjlig att förutse. Hade man gjort en nyttokalkyl av CERN-satsningen hade den fokuserat på sådana saker som utvecklingen av nya starka magneter eller vakuumpumpar, teknologier som man visste att man behövde vidareutveckla. Men webben? Den fanns inte i några planer överhuvudtaget.
Man kan rada upp mängder av liknande exempel. USA:s National Academy of Sciences gav för några år sedan ut en rad läsvärda pamfletter som går igenom ett antal fall, se sajten Beyond Discovery. Sens moralen av de exemplen är att alla kalkyler av forskningens framtida nytta är behäftade med sådana fundamentala osäkerheter att man måste ifrågasätta varför de alls ska göras.
Min slutsats, med utgångspunkt i ett av Schuberts exempel, är: Marginalnyttan av att försöka beräkna skillnaden i marginalnytta mellan t. ex. grundforskning om malariaparasitens genetik och att inköpa X antal myggnät är lika med noll. Ingen sådan kalkyl kan nämligen på något meningsfullt vis utgöra en avgörande grund för ett beslut i frågan.
Schuberts andra tes är att marginalnyttan av mängden forskning i ett fält är en monotont avtagande funktion. Detta är minst sagt tveksamt. Funktionen ser nog i själva verket ut litet hur som helst.
Vetenskapen är en i grunden social verksamhet. Forskare samarbetar och konkurrerar ständigt. Redan detta enkla konstaterande utgör ett problem för Schuberts tes om att den första forskaren måste producera större marginalnytta än de därefter tillkommande. En helt ensam forskare i ett fält är i allmänhet inte särskilt produktiv. Ett forskarkollektiv är i allmänhet mer produktivt än samma antal isolerade forskare. Självklart kan det finnas för många forskare i ett fält. Men det kan också finnas för få.
Om det var så att forskare skulle vara mer produktiva om de var ensamma i sitt fält, så skulle det finnas starka incitament för varje forskare att hitta på ett eget fält. Så sker i allmänhet inte. Är det för att forskare inte inser sitt eget bästa? Knappast. Unga forskare väljer fält och frågeställningar där de tror att de kan göra största möjliga framsteg. Ibland uppfinner de nya fält, men oftast ger de sig in i konkurrensen i ett existerande "hett" fält. Schuberts antagande om hur marginalnyttans funktion ser ut är inte giltigt.
Av en slump råkar jag just läsa en mycket passande observation om marginalnyttetänkandet. I boken Liberalism. The Life of an Idea av Edmund Fawcett diskuteras Léon Walras och Alfred Marshall, marginalnyttoteorins grundare, och Fawcett skriver:
[...] both thinkers were nevertheless able to agree on marginalism's core principles: the twin sovereignety of supply and demand, and the fruitfulness of competition. They were able to do all that largely beacuse both grasped how much of life, including political life, marginal economics could not pronounce on. [Min betoning]
Marginalnyttokalkyl kan alltså inte appliceras på allt. Vad innebär det för frågan om argumenten för vetenskapen? Förutom problemet med forskningens nytta och oförutsägbarhet, så finns en helt annan aspekt. Låt mig kalla den forskningens värde.
Det finns andra poänger med forskning och vetenskap än den omedelbara nyttan. Det handlar till exempel om själva forskningsprocessen, att träna personer i att tänka logiskt, att rationellt utreda förhållanden och lära sig göra experiment eller analysera observationer för att förstå universum.
Det handlar också om värdet av att helt enkelt förstå människans värld, hennes förflutna och hennes tankar. Med det snäva nyttoperspektivet torde det mesta av humaniora ligga illa till. Varför spendera resurser på analyser av Julius Caesars liv och aktiviteter? På vilket sätt ger det nytta, i den vanliga bemärkelsen av det ordet?
Om man istället talar om kunskapens värde, så blir det tydligare. Att inte förvalta den kunskap vi har om Julius Caesar, att inte kontinuerligt analysera hans liv och sammanhang ur olika synvinklar, innebär att kunskapen om den vittrar och går förlorad. Lägg ett fält i träda, och det växer igen. För var dag förlorar vi artefakter från gångna tider, tänk på vad som händer med Smyrna i Syrien i dessa dagar. Det finns en lång rad litterära och andra verk som vi vet är förlorade, och självklart också många verk som vi inte ens vet att vi förlorat. Innebär inte detta oerhört stora förlorade värden? Självklart! Men har dessa förluster lett till mindre nytta, i någon rimlig mening av ordet? Nja, inte fullt lika självklart.
Ett annat exempel på kunskapens värde är frågan om varifrån vi människor härstammar och hur vi har befolkat jorden. Läs om hur paleogenetik har börjat leda till inblickar i historiska epoker som tidigare varit hopplöst fördolda. Nyttigt? Knappast. Värdefullt? Ja, mänsklighetens kollektiva kunskapsarv blir större och rikare i och med denna forskningen. Den är därför värdefull. Men hur dess marginalnytta skall kalkyleras, det är ett olöst, och hävdar jag, olösligt mysterium. Det finns kunskap som är värdefull utan att vara nyttig.
Jag vill här förekomma en vanlig invändning: "Men om det finns människor som njuter av denna kunskap, då är den väl nyttig i den meningen?". Det påståendet är en argumentationsmässig fuling. Genom att försöka inordna alla slags goda ting i begreppet "nytta" så töms det på mening. Om allt som någon tycker om, eller kanske potentiellt skulla tycka om någon gång i framtiden, är nyttigt, då är inget det. Hela kraften i resonemanget om nytta är ju att det ska vägleda oss att sluta göra vissa saker därför att andra är nyttigare. Då duger det inte att devalvera begreppet "nytta" till att omfatta allting. Det är en slingerbult.
Jag avslutar med en utmaning. Allt tungt arbete ligger framför dem som likt Schubert anser att en marginalnyttekalkyl är möjlig och önskvärd för att bedöma vilken forskning som ska få anslag. För att övertyga så måste de uppvisa åtminstone en skiss på hur det konkret ska gå till. The proof is in the pudding, som en engelsman skulle säga. Så länge vi inte har en sådan skiss, anser jag att vi ska lägga denna idén åt sidan, och fundera på andra sätt att fördela resurser till forskningen.
Ett konkret förslag för Schubert att bita i: Ge oss en skiss av hur vi ska beräkna marginalnyttan av forskning om malariaparasitens genetik gentemot att satsa samma resurser på myggnät.
Ett annat konkret förslag, med tanke på det Nobelpris som annonserats medan jag skrivit detta inlägg: Hur skulle marginalnyttan ha beräknats för att börja lusläsa 1000-åriga skrifter om örtmediciner och sedan vaska fram potentiellt aktiva substanser, gentemot att satsa på myggnät?
Tillägg 9 okt 2015: Tomas Lindahl, Nobelpristagare 2015, intervjuades i Vetenskapsradion och fick frågan om vad vinsterna med mer frihet är:
Friheten är viktig. Det ligger i forskningens natur. Ingen kan hålla på med forskning och precis i förväg veta vad resultatet ska bli. Det finns en del sådana forskare, men det är tråkig forskning. Om man vet vad resultatet ska bli så är det bara att man fyller i detaljer. Den viktiga forskningen beror på nya helt oväntade observationer.