Nationalstaten som allmänning: En extremistisk invandringspolitik.

I skuggan av det pågående dramat med Syriens flyktingkatastrof händer märkliga saker i den svenska debatten. Vissa ståndpunkter som förut ansetts självklara blir plötsligt suspekta, medan andra går från tokstollevarning till hög moral. Så vad gäller? Vilken ståndpunkt är moralisk?

Jag tänker här argumentera för vad som tycks ha blivit en extremistisk ståndpunkt, nämligen en reglerad, om än generös, invandringspolitik. Mitt argument är att den moderna välfärdsstaten är att likna vid en allmänning som måste skyddas för att vara hållbar.

För inte så länge sedan ansågs reglerad invandring vara en självklar ståndpunkt. När en grupp i Centerpartiet 2012 lade fram ett programförslag som innehöll bland annat krav på fri invandring så uppstod skrattfest på Twitter. Idag kan en seriös debattör som Robert Östling på bloggen Ekonomistas skriva (11 sept 2015):

Fri invandring har alltså gått från att vara en löjeväckande ståndpunkt till en som "man" inte kan finna några argument mot.

I och med att Sverigedemokraterna har vuxit sig starkare med sin antiinvandringspolitik, så har många velat bekämpa SD genom att försvara invandringen. Man har gjort det med argument som egentligen handlar om fri invandring, snarare än reglerad invandring. Exempel på detta kan man finna t.ex. i flera artiklar från Dagens Nyheters ledarredaktion. Se min tidigare kritik här och här.

Argumentationen är hela tiden är vänd mot SD. Då bryr man sig inte så mycket om vad argumenten egentligen betyder för den egna ståndpunkten, bara de punkterar SD:s. Det vi nu ser är att många debattörer från vänster till höger använder argument som logiskt leder till ståndpunkten att invandringen borde vara fri. Men det är ändå ganska sällsynt att just den frasen används explicit. Något håller tillbaka. Vad?

Många inser förmodligen att fri invandring skulle leda till genomgripande samhällsförändringar som man inte är beredd att acceptera. Samtidigt tycker man sig inte har några moraliska argument för begränsad invandring. Den här konflikten tror jag ligger och skaver i bakhuvudet hos många som diskuterar migration.

Vad kan det finnas för liberalt grundat resonemang som rättfärdigar nationer? På vilket sätt kan nationer ses som moraliskt grundade institutioner, om de alls är det? Det är frågan som utgör basen för diskussionen om begränsad invandring och moral.

Låt mig utveckla en tankegång som tar sin utgångspunkt i begreppet allmänningens tragedi som introducerades i den moderna debatten av biologen Garrett Hardin i en inflytelserik artikel i Science 1968.

Tänk er en allmänning i form av en ängsmark. Bönderna i byarna runt omkring låter boskap beta på allmänningen. Ur varje enskild bondes synvinkel är det ekonomiskt rationellt att skaffa fler djur som kan födas upp på den gemensamma ängsmarken. Men ur hela kollektivets synvinkel innebär detta problem: Ängsmarken överutnyttjas och så småningom förstörs den när erosion och ogräs tar över på grund av att det naturliga gräset betas av. Det finns ingen drivkraft för de enskilda individerna att agera i enlighet med kollektivets bästa, snarare tvärtom.

Tragiken i sammanhanget är av den antika grekiska varianten: Alla aktörerna vet att det kommer att gå åt helvete, men ändå klarar man inte att bryta sig ur förloppets järngrepp. Hardin påpekar att allmänningens tragedi visar varför Adam Smiths "osynliga hand" inte alltid fungerar. Marknadslösningar där individerna agerar enligt individualistisk rationalitet kan inte alltid lösa samhälleliga resursproblem. Det finns situationer där marknadskrafterna obönhörligt leder till haveri.

Men det finns ju trots allt exempel på allmänningar som fungerar. Hur går det till? Det har bland annat ekonomen Elinor Ostrom studerat, och hon fick Nobelpriset i ekonomi 2009 för sina resultat. Hon beskriver teorin i boken Governing the Commons (på svenska: Allmänningen som samhällsinstitution) som utkom 1990. Hennes analys visar att det är möjligt att undvika allmänningens tragedi, under vissa villkor.

Sammanfattningsvis kommer Ostrom fram till åtta designprinciper som bör gälla för att en allmänning (eller resurspool, som den också kallas) skall kunna brukas på ett hållbart sätt (citat ur Lennart J. Lundqvists förord till den svenska utgåvan av Ostroms bok.):

1. Att det finns klart definierade gränser för den gemensamma resurspoolen, liksom för vilka som har rätt att ta ut resursenheter från den.
2. Att det råder överensstämmelse mellan de regelsystem som är i bruk och de lokala förhållandena.
3. Att de som påverkas av reglerna också har möjlighet att utforma dem.
4. Att övervakningen av resurspoolen och regelefterlevnaden står under de som utnyttjar resursens kontroll.
5. Att sanktioner mot regelbrott anpassas efter förseelsens grad och utdöms av brukarna [...] själva, direkt eller indirekt.
6. Att mekanismer för konfliktlösning finns på plats.
7. Att externa politiska instanser erkänner brukarnas rätt att själva utforma sina institutioner och regler.
8. Att resursuttag, skötsel, övervakning, konfliktlösning och utformning av regler organiseras i sammanvävda, "nästlade", av varandra beroende nivåer.

Jag vill hävda att nationalstaten, och kanske speciellt den moderna välfärdsstaten, kan ses som en allmänning där dessa åtta principer äger giltighet. De resurser som denna bredare definierade allmänning omfattar sträcker sig från rena välfärdsresurser som bidragsystem, till strukturer som hur arbetsmarknad och bostadsmarknad fungerar, till sådana mer svårfångade saker som förhållningssättet medborgare emellan.

Låt mig gå igenom hur de åtta punkterna kan beskrivas om man antar att nationalstaten kan betraktas som en allmänning:

1. En nationalstat har klart definierade gränser, och endast dess medborgare kan, i princip, åtnjuta dess olika välfärdssystem.
2. En nationalstats välfärdssystem måste hänga ihop med den ekonomi som den bygger på. Produktion och konsumtion måste i längden motsvara varandra.
3. Nationalstaten måste styras av medborgarna. Demokrati.
4. Staten, polisen och domstolar måste vara lagstyrda och beslutas av folkets representanter.
5. Brott mot utnyttjanderegler måste beivras, antingen av myndigheter, eller av sådant som den allmänna opinionens tryck. Fusk och korruption får inte bli accepterat.
6. Konfliktlösning genom debatt, förhandlingar, demokratiska val eller domstolar, beroende på konfliktens art.
7. Nationellt självbestämmande: andra stater och överstatliga organ respekterar nationalstatens makt inom sitt territorium.
8. Samhället består av många olika instanser och nivåer, var och en med sin maktsfär. Staten vare sig kan eller får vara den enda aktören med makt. Kommuner, organisationer, marknader måste få agera.

Denna syn ger argument för en reglerad invandring. En nationalstat måste hävda sina gränser, och avgöra hur rörligheten över den ska regleras. Eftersom en nationalstats ekonomi är dynamisk - resurspoolen kan öka - är det fullt möjligt att låta dess avgränsning av vilka som får utnyttja resurserna förändras med tiden.

Däremot är det inte rimligt att kräva åtgärder av nationalstaten som leder till sådana radikala försämringar som medborgarna inte rimligen kan acceptera. Dess existens är hotad om dess resurser riskerar att överutnyttjas, och reglerna bryts i alltför hög grad. Ingen tjänar på en sådan konsekvens. Det kan inte vara moraliskt att driva igenom krav som innebär välfärdsystemens sammanbrott. Därför är fri migration mellan nationalstater med vitt skilda ekonomiska nivåer inte moraliskt rätt.

Samtidigt kan en nationalstats medborgare demokratiskt besluta att använda dess resurser på en mängd olika sätt. Där är stöd till flyktingar från krig och konflikt en oerhört viktig del. Det är här den verkliga moraliska striden bör tas: Hur stor del av den rikedom vi producerar bör vi ägna åt att ta in flyktingar eller hjälpa på annat vis? Det är inte alls samma sak som att argumentera för fri invandring.

Notera att den här ansatsen inte handlar om kultur. Visst kan vissa aspekter av kulturella mönster påverka nationalstatens allmänning, men det är ingen central sak. Därför är denna syn inte nationalistisk i den vanliga meningen. Nationalstaten som allmänning är inte en hyllning till ett mytiskt nationellt väsen.

Ej heller talar resonemanget om identitet. Medborgarna i nationalstaten behöver bara agera inom allmänningens spelregler för att det ska fungera. Det har inget med människors identitet i sig att göra.

Som pendang till detta vill jag nämna filosofen Karim Jebaris intressanta artikel från 12 dec 2014 om Fristaden, i vilken han för fram tanken att en sorts ekonomiska frizoner bör inrättas, där den svenska välfärdsstatens vanliga regler upphävs och fri invandring tillåts. Syftet är att ge en fristad åt de som nu försmäktar i hopplöshetens flyktingläger utanför Syrien, eller ger sig ut på riskfyllda resor över Medelhavet. Jag tror ovanstående diskussion tydliggör vad förslaget innebär: Att en helt separat allmänning inrättas. Syftet är att den svenska nationalstatens allmänning skall påverkas så litet som möjligt.

Men påverkas kommer den att göra: Modellen bygger på att fristaden fortfarande är svenskt territorium, alltså inte en egen separat stat. Därmed skapas ett system som inte så litet påminner om bantustans i apartheidtidens Sydafrika. Demokrati kommer inte att råda. Administrationen skulle vara svensk, men invånarna i fristaden är inte svenska medborgare. Den svenska nationalstatens karaktär skulle därigenom ändras drastiskt. Inom sig skulle den härbärgera en befolkning legalt avskilda från resten av samhället. Ironiskt nog skulle detta sätt att försöka undvika påverkan på den svenska allmänningen förändra den mer drastiskt än de flesta andra förslag.