Postkoloniala texter är påfallande ofta rejält korkade. Beror det på att skribenterna har blivit fördummade av postkolonialt tänkande, eller dras dumma personer till postkolonialism?
Jo, det är en elak och osaklig fråga, men efter att ha läst den så kallade kulturdebattartikeln Därför växer hatet mot främlingar i flyktingströmmarnas Tyskland i Dagens Nyheter 5 nov 2015 av Rebecka Kärde (en för mig tidigare okänd s.k. kulturskribent) så framstår den som fullt rimlig.
Jag ska inte bli långrandig, artikeln innehöll inte så värst mycket av intresse. Det var det sedvanliga pratet om hur hycklande den västerländska demokratin är, yadda yadda. Det enda jag höjde på ögonbrynen inför var dess slutsats:
[...] man skulle kunna hävda att mordbrännarens felslut inte ligger i den paranoida främlingsfientligheten, utan i idyllen: själva föreställningen om en plats som ska hållas ren. Och går inte samma resonemang att applicera på det europeiska invandringsmotståndet som helhet? Att just det man tycker sig försvara – det goda, idylliska, demokratiska – är den främsta illusionen av alla.
Om nu "det goda, idylliska, demokratiska" är såpass illusoriskt, så kan man konstatera att flyktingarna tydligen har låtit sig luras. De söker sig väl till Europa just för att ta sig till en "idyll" av normalitet och fred?
Artikeln är en gott exempel på hur identitetsvänstern pratar. Men om de nu verkligen tror på vad de säger, så borde de ju rimligen stå vid gränsen och tala om för flyktingarna att en illusorisk idyll väntar dom. Det kan ju inte vara bra att de tar sig hit under falska förespeglingar?
Men så säger inte tokvänstern till flyktingarna. Alltså kan vi ta den här sortens "kulturdebatt" för vad det är: postkolonialt trams.