Så har regeringen kommit fram till att det svenska systemet inte klarar det antal flyktingar som kommer hit. Ingen kan tro att S och MP gör detta därför att de tycker det är kul eller därför att de vill gå SD till mötes. Det finns självklart de som påstår att det är så, men de personerna ska man sluta lyssna på.
Om något gott kan komma ur denna i grunden trista utveckling, så är det kanske en intellektuell tillnyktring. Många har mot bättre vetande argumenterat som om det rått fri invandring till Sverige. Nu kanske fri invandring kan ses för vad det är: Som ett ideal att arbeta för i en tämligen avlägsen framtid där de globala skillnaderna i rikedom och frihet blivit mindre. Så länge vi vill ha en svensk välfärdsstat så är fri invandring en omöjlighet under överskådlig tid.
Men asylrätten då? Det handlar om negativ och positiv frihet. Negativ frihet kan råda i ett samhälle utan att några av statens resurser används. Det handlar ju bara om att inte förhindra människor att agera. Med positiv frihet är det annorlunda: Det krävs en välfärdsstat för att garantera positiva friheter, eftersom resurser måste användas för att upprätthålla dom.
Man tänker gärna på asyl som enbart en negativ frihet, frihet från förtryck. Men det handlar också om positiv frihet, att kunna leva under "värdiga förhållanden" för att använda regeringens språkbruk. En positiv rättighet som staten inte mäktar med att upprätthålla är helt enkelt inte längre en rättighet. Om man anser att asylrätt innebär att åtnjuta svensk välfärd, då finns ett pris, och en gräns, för den rättigheten. Om man däremot anser att asylrätt kan gälla utan att välfärden tas i bruk, ja då får man faktiskt argumentera för det ställningstagandet.
Jag hyser viss respekt för de som vill ha fri invandring och som samtidigt är öppna med att det innebär att välfärdssystemet avskaffas; de har åtminstone den intellektuella hedern i behåll. Sedan finns det de som försöker intala sig att välfärd och fri invandring går ihop i dagens värld, eller som bara undviker frågan.
Den starkaste kritiken mot regeringens beslut handlar om att Sverige visst kunde ha gjort mer för att ta emot fler flyktingar. Åtgärder för mer byggande, fler jobb, utbildning av lärare, upplåning av pengar, högre beskattning, med mera. Många idéer har kastats fram, som har det gemensamt att vi har hört det förut. Från vänster kommer krav på högre skatter, avskaffat utgiftstak, mer kommunalt byggande och statligt understöd. Från höger vill man ha lägre ingångslöner, avskaffa regler för byggande, och neddragning av allehanda verksamheter.
Vad aktivisterna från olika läger gör är att försöka använda flyktingkrisen som hävstång för just den politik som de ändå vill genomföra. Cyniskt? Kanske. Fantasilöst? Jo. Logiskt? Sådär. Men framförallt: Desperat.
Jag har en liten undran, så här från sidan. Vi lever i ett Sverige som redan tidigare hade en del problem. Bostadsbrist, fattigpensionärer, uteliggare, arbetslöshet var ju inte okända tidigare, eller hur? Men då genomfördes inte några av dessa tidigare nämnda förslag. Berodde det på att man ansåg problemen så små och obetydliga att det inte var värt besväret? Eller vad var anledningen?
Denna regeringen väljer att hellre försöka stoppa flyktingtillströmningen än att satsa på genomgripande reformer. Det beror på att den i grunden är konservativ, vilket för övrigt även den förra regeringen var. Handlingsförlamningen har varit så kompakt att den numera framstår som det naturliga tillståndet.
Det har sagts att man inte skall låta en kris gå en förbi. Man ska ta tillfället i akt att göra det som annars är omöjligt. Så har det inte blivit denna gången. Inga seriösa åtgärder för ett mer dynamiskt Sverige har genomförts. Den här krisen ser därmed ut att bli enbart destruktiv.
Så var det också vid den förra krisen, finanskrisen 2008-2009. Då ojade sig regeringen om "skitår" varefter man inte gjorde mycket.
Jag erkänner, jag vill också använda flyktingkrisen som en hävstång, nämligen som ett medel för att koncentrera oss på de viktiga frågorna. Om vi hade haft en politisk diskussion som fokuserat på väsentliga saker, som att pröva olika åtgärder för bättre utbildning, fler jobb, bättre socialpolitik, bostäder och stadsbyggnad, klimatåtgärder, miljöpolitik, så hade kanske Sverige nu varit mer dynamiskt och klarat mer. Ännu bättre skulle det ha varit om vi också rutinmässigt utvärderar de faktiska resultaten av reformer, så att de dåliga kunde avskaffas.
Jag vill också att flyktingkrisen får oss att släppa patetiska nonsens-frågor som bara stjäl politisk energi. Några exempel: ska Systembolaget vara kvar, ska gårdsförsäljning av alkohol tillåtas, könskvotering till bolagsstyrelser, och den absurda pyttefrågan om en pappamånad hit eller dit. Det finns ett uppsjö av liknande symbolfrågor. Kan vi komma överens om att lägga ner detta trams?
Då kanske vi skulle ha litet politisk energi över att ägna åt väsentligheter.
Tillägg: Jag läser Victor Banke i Dagens Nyheter precis när jag publicerat ovanstående. Han skriver:
Lurade är vi som trodde att löften om medmänsklighet skulle gälla även om flertalet behövde den. Vi som trodde att formerna för det svenska mottagandet skulle ändras innan den svenska öppenheten ändrades.
Detta är symptomatiskt för hur illa debatten fungerar. Han "trodde" att "formerna" skulle ändras. Han skriver inte: "Jag vill hellre avskaffa välfärden för de asylsökande än att stoppa dom." För det är väl vad han menar? Banke är jurist, och sådana säger sällan mer än vad de absolut behöver. Men litet intellektuell hederlighet kunde man väl förvänta sig?