Det börjar bli allt vanligare, det där pratet om vilken underbar demokratisk och social institution den allmänna värnplikten var. Nu senast är det Peter Wolodarski som skriver i högstämda ordalag om värnpliktens välsignelser i Dagens Nyheter 19 dec 2015. Jag har svårt att betrakta det som något annat än ett anfall av nostalgi som drabbar företrädesvis medelålders män i etablissemanget.
Kanske har det något att göra med att de helt enkelt har glömt hur det var, om de nu själva en gång gjort lumpen. Eller så kanske det beror på att de uppnått en sådan ålder att de inte kommer att riskeras kallas in till vare sig värnplikt eller repetitionsutbildning. Befängt är det hur som helst.
Den ideologiskt betingade värnpliktspolitiken fram till ca år 2000 innebar att alla unga män skulle göra värnplikt. Den ledde till en mängd missförhållanden. Dessa var förut allmänt kända, men numera tycks de ha fallit i glömska. Denna glömska är en nödvändig förutsättning för värnpliktsnostalgin. Låt mig därför påminna om hur det var.
Mina kommentarer bygger delvis på egna erfarenheter av lumpen. Jag gjorde värnplikten 1980-81 vid Lapplands Jägarregemente I22 i Kiruna. Där utbildades fjälljägare, en elitstyrka. Det normala var att man hade sökt till detta regementet. Men jag och många med mig i signalplutonen hade inte gjort något val, utan hade helt enkelt blivit placerade där. Själv visste jag knappt vad en fjälljägare var innan jag steg av tåget i Kiruna.
Efter den initiala chocken så fungerade det ganska bra. Vi utbildades för att agera självständigt i små grupper bakom fiendens linjer, framförallt för spaning, men också sabotage och överfall. Såsom signalist skulle man förutom all sedvanlig utrustning även släpa på en radio. Vi fick bl.a. lära oss telegrafi (morse-kod), kryptering, hur man kastar upp antennlinor i tallar, och en del annat. Vi var bland de första som testade så kallade snabbsändare, high-tech på den tiden. Konsten att marschera i takt ägnades endast en förmiddag, mest för formalitetens skull, vilket alla var tacksamma för.
Ett grundläggande problem med värnplikten under 1980-talet var att många utbildades med materiel som var hopplöst föråldrad. Anslagen till försvaret minskades, och materielen blev successivt dyrare. Istället för att minska värnpliktsnumerären, så blev försvaret tvunget att hålla nere nyanskaffning av materiel. Alla (män) skulle ju göra värnplikten! Beredskapsförråden bestod av massiva lager, och att förnya dom gjordes inte i en handvändning.
Denna fundamentala felbalans mellan numerär och resurser betydde att många förband inom försvarsorganisationen var hopplöst föråldrade. I ett krig skulle dessa illa utrustade förband ha blivit veritabel kanonmat. Det var allmänt känt, men inte offentligt uttalat. Denna gruvligt cyniska charad pågick under många år.
Vi jägarsoldater fick en hel del material som var bättre än den en vanlig infanterisoldat blev utrustad med. Det talade man ganska tyst om, det var ju gubevars ojämlikt. Ändå fick vi dras med en del saker som var skrattretande usla. Ett litet illustrativt exempel: Vi hade termosar för varm dryck. Dessa var av den gamla glas-varianten, med ett hölje av tunn plåt, egentligen förstärkt metallfolie. Efter ca ett dygn i en vanlig fältövning hade hälften av termosarna i vår pluton som regel gått sönder. Befälen uppmanade oss att köpa ståltermos privat. Vilket självfallet egentligen var förbjudet.
Vi fick också använda den berömda pansarcykeln för transporter. På 1980-talet. Nå, vi hade trots allt fler terränggående bandvagnar än de flesta andra förband i armén. Dessvärre gick dom sönder påtagligt ofta. En gång flögs vi ut med helikopter, men då fick vi erfara att en sådan kan navigera ganska fel, så det blev 10 extra kilometer marsch i myrmark.
Försvaret hade en massa folk som man inte visste vad man skulle använda till. Det var allmänt känt att man då använde en hel del värnpliktiga som grå arbetskraft, snarare än för att utbilda dem till krigsorganisationen.
En annan, mörkare effekt av överflödet av värnpliktiga var att människoliv blev billiga. Antalet olyckor under värnplikten var högt, bra mycket högre än i det civila arbetslivet. Jag undrar hur vi idag skulle se på ett sådant fenomen?
Mot slutet av värnpliktseran så kallade man in färre och färre till utbildning. Ingen kunde begripa vilka reglerna var, eller hur urvalskriterierna såg ut. Det rådde ett slags byråkratiskt välordnat kaos. Så ser ett system ut som har överlevt sig självt.
Ytterligare en sak som vi idag har glömt är det elände som värnpliktsvägran gav upphov till. Vissa värnpliktiga var pacifister och ville inte lära sig strid av principiella skäl. De kunde göra vapenfri tjänst. Andra ansåg att hela totalförsvaret var oacceptabelt, och blev totalvägrare. Dessa sattes i fängelse. Samtidigt frikallades fler och fler personer av allehanda mer eller mindre krystade skäl, därför att försvaret ville minska numerären. Detta absurda förhållande, att folk sattes i fängelse för totalvägran, samtidigt som andra blev frikallade litet hipp som happ, höll på under hela värnpliktens existens så långt tillbaka jag kan minnas.
Det är viktigt att inse att detta berodde på värnpliktssystemets inre logik, inte några byråkratiska missförhållanden. Alltså kommer det att gälla även för en ny värnplikt. Ingen kan själv välja huruvida man ska göra värnplikt eller inte. Det är det som är värnplikt. Det är omöjligt att låta totalvägrare göra som dom vill. Att man samtidigt frikallar andra har inte med saken att göra. I värnplikt kan folk inte tillåtas säga nej till en placering, då är det inte värnplikt. De som vill återinföra värnplikt måste uttryckligen erkänna detta: Värnplikt innebär att staten återigen blir tvungen att fängsla unga människor som totalvägrar.
Argumentet att värnplikten är viktig för demokratin och det sociala nätverket tycks vara den springande punkten för förespråkarna. Wolodarski skriver:
Författaren och journalisten Göran Rosenberg tillhörde en liten minoritet som i samband med värnpliktens avskaffande varnade för de vidare samhällskonsekvenserna. Han såg ”lumpen” som en av få kvarvarande nationella institutioner, där unga svenskar bokstavligen tvingas nötas och lära känna varandra, oavsett bakgrund och politisk uppfattning.
Värnplikten har aldrig bara varit en ekonomisk och militär fråga. Den bör också fungera, som Göran Rosenberg påpekade, som en nationell brobyggare och smältdegel – och är således en viktig beståndsdel i vår demokrati.
Ursäkta, men detta är kvalificerat trams. Har någon kunnat visa någon konkret evidens för dessa högtflygande ord? Någon sociologisk undersökning, eller statsvetenskaplig, eller vad som helst? Många gillar att använda detta argumentet, men jag har ännu inte sett något som tyder på annat än att detta är en moraliserande myt, i ordets sämsta betydelse.
I brist på undersökningar så återstår de personliga anekdoterna. Här är mina:
Det fanns inget demokratiskt med min tid i värnplikten. Man lärde sig att vissa officerare, och vissa kamrater, skulle man aldrig i livet vilja gå ut i krig med. De var helt enkelt omdömeslösa idioter. Andra officerare och kamrater var av annan sort. Det var personer man kände att man kunde anförtro sitt liv till i svåra situationer. Sådan livserfarenhet kunde lumpen ge. Men demokrati? Nej. Det fanns inga demokratiska lärdomar att hämta från värnplikten.
Däremot lärde man sig en del om organisation, eller snarare bristen därpå. För många är tristessen det bestående minnet av lumpen. Så faktiskt inte för mig. Vår utbildning var ganska bra, och det var inte mycket dötid. Men nog fick vi på övningarna lära oss rent praktiskt vad SNAFU betyder. Särskilt slutövningen blev en festival av förvirring, därför att mitt befäl glömt att tala om en viktig detalj om reglerna för radiotrafiken för mig. Jag fick skulden, självfallet. Sådan livserfarenhet gav lumpen.
Sådant är kriget, vad jag kan förstå: Tristess, SNAFU och ibland strid. Har man tur dominerar de första två.
Vad gäller den sociala aspekten av värnplikten, så kanske varje tillfälle att lära känna nya personer kan vara bra. Visst. Jag blev kompis med flera i plutonen, även om vi sedan tappade kontakten. Vi hade flera av adlig släkt i plutonen, det var en ny erfarenhet för en medelklasskille som jag. De var som oss andra. Det tror jag vi hade kunnat räkna ut även värnplikten förutan. Blev jag mer svensk än tidigare? Knappast.
Till sist: Vad ska värnplikten vara till för? Såsom debatten förs tycks den kunna bidra till lösningen av en lång rad problem: Den ska vara "en mötesplats där unga svenskar, oavsett bakgrund, samarbetar", enligt Wolodarski. Den ska bidra till personalförsörjningen av försvaret. Den ska ge försvaret folklig förankring (vad betyder det?). Den ska stå för beredskapsstyrkor vid allehanda nödlägen. Den ska minska ungdomsarbetslösheten. Den ska ge ungdomarna körkort. Den ska ge personal som planterar granplantor på hyggena. Etc.
En enda institution skall ge alla dessa goda saker? Men sluta nu! Tanken är uppenbart absurd.
Exempel: Antingen är värnplikten en utbildning, eller så är det en beredskap för personal att sättas in vid olika händelser. De två är svåra att förena. Är det beredskap vi ska ha värnplikten till, då hoppas jag någon kan förklara på vilket sätt den monumentala tristessen i väntan på uppgifter skall fyllas med något meningsfullt? Kanske med demokratiövningar?
Värnplikten måste ha en och endast en uppgift, om den alls skall finnas, och det är att utbilda folk för rikets försvar. Den som vill ha värnplikt för att åstadkomma demokrati och social sammanhållning vill ha en indoktrineringsanstalt, inte ett försvar. Var god håll ordning på argumenten.
Till sist kan jag notera att vare sig Wolodarski eller någon annan ser en uppenbar lösning på en del av de problem som diskuteras: Att uppgradera hemvärnet. Hemvärnsförband kan lösa många av de beredskapsbehov som det talats om. Men då måste man ta hemvärnet på allvar. Utrusta det därefter. Se till att hemvärnstjänstgöring ger stort meritvärde till utbildning och anställning. Och se till att rikta in kampanjer för hemvärnet mot alla ungdomar och medelålders som har de kunskaper och färdigheter som behövs.
Men en sådan prosaisk lösning ser inte värnpliktsnostalgikerna. De drömmer om att återskapa ett svunnet Sverige, där alla var jämlika och demokrati rådde. Dags att vakna upp.