Ska politiker försöka förstå de människor man vill ha som väljare?
Svaret på denna fråga borde självklart vara "ja", eller hur? Men ibland undrar jag. Med tanke på det sätt som många liberaler och andra politiker argumenterar, så kan man tvivla på om de verkligen på allvar har funderat på hur dagens sverigedemokratiska sympatisörer tänker. Och om de inte har gjort det, hur ska de då kunna vinna tillbaka dessa väljare?
Visserligen kan man följa den gamle folkpartistiske politikern Hadar Cars i dennes berömda utbrott på ett torgmöte på 1980-talet mot en envist tjatande invandringskritisk person: "Folkpartiet vill inte ha din röst!" Det är en fullt rimlig hållning. Det finns ingen skyldighet för ett parti att fjäska för alla väljare.
Men det kanske finns några väljare bland de ungefär 18% som idag ämnar rösta på Sverigedemokraterna som Liberalerna eller andra vill vinna tillbaka? Då måste man ha en förståelse för hur dessa väljare resonerar.
Jag har under en tid letat efter sådana analyser i pressen och på sociala medier, men jag har misslyckats. Kanske mina läsare har några tips? Det enda jag hittar är olika varianter av det som på engelska kallas "grandstanding" vilket enligt en definition betyder "to perform ostentatiously so as to impress an audience". På svenska kanske man kan säga åsiktsposering. Man talar och agerar på ett sätt som är menat att imponera på omgivningen. Det är talarens moraliska halt som skall demonstreras. Huruvida något verkligt problem eller förslag till lösning diskuteras är irrelevant, det handlar om presentation av den egna förträffligheten. Det sagda behöver därmed inte vara fel eller falskt.
När det handlar om Sverigedemokraterna så pratas det om att inte normalisera deras argument, att stå upp för människovärdet, att avslöja högerextremismen. Det handlar om att fördöma på tydligast möjliga sätt.
Jag påstår inte att man därigenom nödvändigtvis hycklar. Tvärtom. De hårda orden motsvaras av faktiska värderingar och är, som jag ser det, oftast korrekta. Men jag undrar om de som producerar dessa texter (exempelvis Dagens Nyheters numera avsomnade kampanj #jagdelar) tänker sig att de ska få någon sverigedemokratisk sympatisör att ändra sig? Jag hoppas inte det, för i så fall agerar man ju direkt korkat.
Snarare handlar det om att stärka den "egna" sidans självförtroende, vilket förvisso är legitimt. Men det är inte alls samma sak som att faktiskt få Sverigedemokraternas stöd att minska, eller för den delen att lösa några samhällsproblem. Det mest påtagliga med den ovan nämnda kampanjen var hur tom den var på konkreta politiska ställningstaganden. Björn Östbring, doktorand i statsvetenskap vid Lunds universitet, skrev en kommentar 18 september 2015 som tämligen väl motsvarar även mina synpunkter på den.
Det är skillnad på att förstå och att ursäkta. Den som läser detta inlägg ombedes ha denna distinktion klar för sig. Att förstå innebär att man försöker begripa hur situationen upplevs av de personer vars ställningstaganden man vill analysera. Eftersom det kräver empati (= förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor), så finns en viss risk att folk får för sig att man själv står för de synpunkter, känslor och åsikter som man analyserar. Så innan du, käre läsare, reagerar med reptilhjärnan att "han har ju anammat Sverigedemokraternas argument!", så begär jag att du tänker efter: Är det mina egna ståndpunkter, eller den sverigedemokratiske sympatisörens som presenteras? Jag ska försöka vara tydlig om det. För övrigt, den som tror att jag sympatiserar med Sverigedemokraterna bör först läsa detta och detta.
Så, låt oss höra vad min tänkte SD-sympatisör uppfattar. Vad har han (för det är ju oftast en han, se nedan) och dennes gelikar upplevt under de senaste 5 åren, kanske längre? Av vilken anledning har de blivit fler?
Efter finanskrisen 2008 fick Sverige problem, om än inte så stora som många andra länder. Alliansens politik fick inte den utväxling som det var tänkt. Skattesänkningarna gynnade många, men utbudet av arbetstillfällen blev inte i närheten av vad man hade hoppats på. Problemen i skolan accelererade, oaktat Jan Björklunds försök att vända skutan. Industriomvandlingen och en rad andra faktorer som effekter av globalisering, datorisering, tjänstesektorns tillväxt, och annat har långsamt men radikalt ändrat samhället.
Det finns en stor andel av befolkningen som antingen är direkta förlorare i denna process, riskerar att bli det, eller befarar att de kan bli det. De är oftast låginkomsttagare, ofta i traditionella arbetaryrken, eller i vård och omsorg. De bor övervägande i utflyttningsbygd, små industriorter eller förorter. Deras barn är inte vidare intresserade av högre utbildning, skolan är inte "deras grej" har de fått höra från olika håll.
När liberaler säger: "Frihandel är bra. Kunskapsekonomin är framtiden och konkurrensen mot omvärlden måste ske genom högteknologi och forskning." Då hör SD-sympatisören:
Mitt jobb hotas av utflyttning till ett låglöneland. Eftersom jag inte har några specialkunskaper, och inte vet om jag borde skaffa några, hur det går till, eller ens vilka kunskaper det borde vara, så kommer jag och mina barn att hotas av livslång arbetslöshet. Forskning, vaddå?
När liberaler säger: "Det måste löna sig att arbeta. Sänk ingångslönerna för de enkla jobben, och avskaffa värnskatten. Reformera LAS så det blir enklare att anställa och liberalisera arbetsmarknaden." Då uppfattar den unge SD-sympatisören följande:
Om jag mot förmodan får ett arbete så kommer lönen att vara lägre, därför att även flyktingar ska få chansen. De högavlönade som arbetar i yrken jag inte har utbildning för, därför att jag inte ens visste att de yrkena fanns, de kommer att få skattesänkningar. Det jobb jag till äventyrs får kommer jag att kunna sparkas från så fort arbetsgivaren känner för det. Om arbetsgivaren vill ändra mitt schema, min arbetstid, eller nåt, så är det bara att acceptera.
Liberaler säger: "När befolkningen ökar kraftigt genom flyktingtillströmningen, så måste vi reformera bostadsmarknaden med marknadshyror och färre regleringar. Ränteavdrag måste bort och amorteringskrav införas." Då hör SD-sympatisören:
Eftersom det kommer en massa flyktingar, så måste hyrorna för alla höjas. Bostadsbrist och mer marknad betyder att hyresvärden vill tokrenovera för att höja hyrorna ordentligt. Mina barn kommer att få allt svårare att flytta hemifrån, det kommer inte att finnas hyresrätter till rimlig kostnad. Lån för hus eller bostadsrätt blir dyra. Jag har inte deltagit i bostadsbingot och kan inte hjälpa mina ungar.
Och så detta med män. När liberaler och andra talar om det patriarkala samhället, och nödvändigheten av kvotering och stödjande insatser för flickor och kvinnor, då hör männen i denna del av befolkningen:
Vi är lågutbildade män med låginkomstyrken, om vi nu har något jobb. Men tydligen är vi ändå en del av den patriarkala eliten. Därför ska vi motarbetas. Våra söner är stökiga i skolan eftersom de inte fått med sig hemifrån att skolan är viktig, och läraren betraktar oss som omöjliga machoslynglar, och ignorerar oss. De tystare tjejerna är förtryckta av oss och får all uppmärksamhet. Varför ska vi ägnas så mycket tid, vi bråkar bara hela tiden. Det här med lugn och ordning i skolan är gammalt och odemokratiskt. Att pojkarna är de som bäst behövde den sortens struktur för att kunna tillgodogöra sig undervisning, det struntar man i.
Och slutligen, när liberaler säger att vi måste ta mot alla flyktingar, för vi har ju råd, vad är det SD-sympatisören hör att de i själva verket säger?
Vi liberaler som har de högavlönade jobben, sitter och tycker till som opinionsbildare, professionella pratare, politiker, diplomater och konsulter, vi kommer inte att behöva betala något. Vår lönemarknad påverkas inte av några invandrare. Våra viner blir inte dyrare. Våra jobb är inte hotade. Våra gamla föräldrar kommer att få plats på äldreboende, för vi vet hur man bråkar. Att era jobb kommer att rationaliseras bort därför att skatterna höjs, det är tråkigt, men vårt samhälle har ju råd.
Jag tror den lågutbildade har en berättigad fråga att ställa:
Är du som liberal för fri invandring? Ja eller nej?
Om ja, är du villig att erkänna att det betyder avskaffad välfärd? Vilket jag kommer att förlora stort på, och som kommer att förändra Sverige i grunden.
Om nej, varför? Vilket är ditt skäl för begränsad invandring? Kan det vara så att även du inser att det finns problem med att låta hur många som helst (vilket är vad fri invandring betyder) komma hit? Om så är fallet, då är väl en diskussion om volym berättigad?
Så nu undrar jag: Är det så konstigt att Sverigedemokraterna har 18% i opinionsmätningar? Har inte liberaler och andra anledning att fråga sig vilken strategi som är lämplig för att minska detta stöd? Vilka är de svar man ska ge för att övertyga denne SD-sympatisör, istället för att banka honom i huvudet?
En kommentar vid sidan: Kanske någon blir kränkt därför att jag försökt tänka mig in i hur en lågavlönad lågutbildad person tänker. Och för att jag antagit att många av Sverigedemokraternas sympatisörer tillhör denna grupp. Jag jobbar i ett forskningsinriktat yrke med hög lön, och sitter och skriver detta i en bostadsrätt på Södermalm. Så jag har inte direkt kunskap om hur denna grupp tänker och kan bli beskylld för fördomar, appropriering eller vad vet jag. Den risken får jag ta.
Jag har åtminstone en sak gemensamt med denna gruppen jag talar om. Det är att vi är medborgare i Sverige. Vi har vuxit upp i samma välfärdsland. Vi har del i ett och samma samhällskontrakt, där vi betalar skatt och får välfärd i en konstruktion som måste hänga ihop. Medborgarskap och samhällskontrakt är oupplösligt förenade i en demokratisk välfärdsstat. Om de högavlönade, vilket många liberaler är, ensidigt vill bestämma att även icke-medborgare skall åtnjuta välfärd, då har man en del att förklara.
Jag har skrivit denna text som en utmaning. Jag hoppas att liberaler, och andra, funderar på hur de genom argumentation och ställningstaganden ska kunna vinna tillbaka åtminstone några av Sverigedemokraternas väljare. Då behövs mindre åsiktsposering, och mer av konkreta förslag till hur ett samhälle för alla medborgare byggs, med arbete, bostäder, skola och välfärd. Ett gott samhälle genererar godhet.