Joel Halldorf har skrivit en bok som får en devot hyllningsrecension av Maria Küchen i Expressen 19 februari 2016. Jag har inte läst boken, så jag får anta att Küchen ger en rättvisande bild av den. Hon skriver (hennes kursiveringar):
Kyrkan har inte en politik, enligt Halldorf, den är politik.
Tidigare har Halldorf hävdat att religion inte orsakar våld. Endast när politiken har blandat sig i religionen, eller utnyttjat religionen, så har våld och konflikter uppstått.
Det är möjligt att det är något djupt teologiskt här som jag missar. Men jag undrar: Hur ska Halldorf ha det? Är religion och politik i själva verket samma sak? Eller är de helt separata? Jag får intrycket att Halldorf vill ha kakan och äta den samtidigt.
Idén att politik och religion är helt separata används nästan alltid av religionsapologeter när politiken ses som negativt, som orsak till krig och konflikt. Stefan Arvidsson är en annan skribent som har drivit den linjen, vilket jag kommenterat tidigare. När tvärtom religionen har synpunkter på politiken (Halldorf nämner tydligen miljöpolitik och samvetsfrihet för barnmorskor inför aborter) då står religionen för något fint och gott som självklart skall vägleda politiken.
Krona så vinner jag, klave så förlorar du. Så kan man sammanfatta argumentationslinjen.
Religionsapologeter av Joel Halldorfs typ anklagar gärna ateister för att vara "fundamentalister". (Påfallande ofta använder man religiösa termer som skällsord.) Skälet uppges ofta vara att ateister inte är intresserade av dialog. De ska alltid vara så kritiska. Men borde inte en dialog innebära att man tar den andres åsikter och argument på allvar? Att man funderar på huruvida de är hållbara eller inte. Där den som talar får finna sig i att den andre, när hen får ordet, kan påtala brister och fel i det som sagts.
Halldorf sägs vilja ha en "pluralistisk gemenskap där vi behöver tala med varandra". Jag börjar tro att han verkligen menar exakt detta: han vill ha ett samhälle där alla talar. Han vill däremot inte ha ett samhälle där någon lyssnar och funderar på om det sagda är rimligt eller inte.
Men då handlar det inte om dialog, utan bara om en massa samtidiga monologer.